Staffan Jacobsson har en lång innebandykarriär bakom sig och inga som helst planer på att sluta. För trots att Staffan Jacobsson spelat innebandy för Storvreta i 20 år tycker han fortfarande att innebandy är ”otroligt roligt”.
– Vi är ett bra lag med bra förutsättningar, det bästa i Sverige, säger Staffan Jacobsson när vi slår oss ner i det lilla kontoret i Sjopbutiken. Här är det stora blickfånget en löpsedel från 2011 när Storvreta IBK vann SM-guld.
De första tre åren bodde han i Gunsta, och sedan flyttade familjen till Storvreta. Där bor hans mamma och ”låtsaspappa” fortfarande kvar. Staffan Jacobsson spelade fotboll och pingis, och när han var tio kom innebandyn in i hans liv. Hans äldre bror spelade också innebandy, men brödernas gåvor visade sig vara rakt motsatta.
– Han var alltid mycket, mycket bättre än jag. Han hade talang, men saknade vilja. Jag hade vilja, men saknade talang.
Och just viljan verkar vara karaktäristisk för Staffan Jacobsson. 1990, när han skulle börja ettan, flyttade familjen till Irland.
– Mamma kommer därifrån. Hon hade lite hemlängtan, så min ”låtsaspappa” tog tjänstledigt. Sedan bodde vi där i ett år, i Bray söder om Dublin, säger Staffan Jacobsson.
– Irland var annorlunda då, inte så rikt och inte med i EU. Skolan var tuff, och vi hade skoluniform med slips. Min sambo brukar skoja med mig om det, och be mig köra historien om hur jag som sjuåring knöt slipsen varje morgon innan jag gick till skolan.
Genom sin mamma har Stefan Jacobsson varit tvåspråkig i hela sitt liv. Fast när han återvände hem efter året på Irland hade han tillfälligt glömt svenskan. Efter att gått Storvretaskolan och sedan högstadiet i Ärentunaskolan fortsatte han vid innebandygymnasiet, ett specialtillval på Bolandskolan.
Säsongen 2000–2001, efter en handfull junior-SM-guld, kom han som junior in i A-laget, samma år som Storvreta tog sig upp i elitserien. Och nu får man första aningen om hans viljestyrka: under de första två åren fick han inte spela en enda minut! Det vore tjänstefel att inte fråga hur han klarade det.
– Jag kände stort förtroende för A-lagets tränare Stefan Forsman. Han blev en pappafigur för mig. Det gjorde att jag fixade att sitta bänkad i två år. Jag trodde hela tiden att jag skulle få chansen, och det fick jag till slut. Sedan dess har jag fått den, om och om igen. Så något positivt var det med all väntan. I dag skulle jag säga att min spelstil är vilja och kamplust.
Staffan Jacobsson gick ut gymnasiet 2002. Efter ett jobb i fem år började sedan i telefonibranschen.
– Och på den vägen är det, säger Staffan Jacobsson som för snart fyra år sedan startade telefonföretaget Sjop i Boländerna tillsammans med tre kamrater som alla jobbat i branschen.
– Eftersom några telecomföretag i Uppsala försvann i samma veva tyckte vi att det var läge att köra i gång. Vi pratade hop oss ordentligt innan vi startade, det var – och är – många beslut att fatta och det är fyra skallar som ska ta ställning till allt, säger Staffan Jacobsson, som ibland är dålig på årtal men fixar sin historieskrivning och kronologi med hjälp av Storvretas positioner i tabellen ett visst år.
Som alla småbarnsföräldrar lever han ett inrutat liv, men förutom dagislämning, jobb och umgänge med familjen måste han även hinna träna varannan dag.
– Det kan vara knepigt värre. Min sambo börjar sitt jobb tidigt så det är jag som lämnar på dagis. Men eftersom mina kompanjoner Pontus Holmgren och Ola Bjelvenmark är tidigare innebandyspelare visar de stor förståelse. Utan deras godkännande skulle det aldrig funka. Jag skulle känna ångest och stress i stället för trygghet, som nu.
Han är mycket mån om att hålla kontakten med fem barndomsvänner som inte har det minsta med innebandy att skaffa.
– Jag kommer aldrig att släppa dem. Tack vare dem får jag deras syn på livet, och infallsvinklar som inte är relaterade till innebandyn.