Hemma hos Ulla-Britt Thorslund pågår ett parti fia ute i trädgården när vi ringer på. Tre generationer spelar, förutom hon själv dottern Ann och barnbarnen Julia och Elina.
– Vi är fanatiska fiaspelare allihop, säger Ulla-Britt Thorslund medan vi slår oss ner i trädgården som domineras av en och en halv meter höga, intensivt skära rosor.
Här, i det som en gång var maken Stigs barndomshem, har hon bott i 44 år, och i dag är huset ett centrum för alla i familjen. Barnbarnen hälsar ofta på spontant för en fika, och familjen har många gemensamma intressen och stark gemenskap.
Men Ulla-Britt Thorslunds första tid i livet började inte så ljust. Efter förlossningen blev hennes mamma så sjuk att läkarna inte trodde hon skulle överleva. Dottern placerades därför på Gillbergska barnhemmet i Uppsala.
– Där var jag tills jag var sju månader gammal. Men jag tänker att någon där måste ha tagit hand om mig bra. Senare i livet läste jag ju om den viktiga första kontakten.
Familjen bodde i Alunda, och hon gick första terminen i Vettsta skola. Sedan flyttade de in till Uppsala och Petterslund.
– Vi bodde på Vaksalagatan 59. Många jag träffar minns fortfarande 59:an, säger Ulla-Britt Thorslund, som gick först i Petterslundsskolan och sedan i Vaksalaskolan.
På gården fanns många barn, och hon berättade om lekar som kurragömma, tagare och förstås ryska posten.
– Och så hade vi lite bus för oss, min bästa kompis Kerstin och jag – vi umgås fortfarande. Vi slog in tjusiga paket med fina snören och band fast dem i en tråd. Sedan låg vi på lur i källarfönstret, tills någon försökte plocka upp det. Ett annat bus var att smyga på fyllegubbarna borta vid tegelbruket.
När hon blev äldre dansade hon gärna, i Fyrisparken och på dansplatser runt om Uppsala. Vid en lördagsdans i Bälinge bygdegård träffade hon sin blivande make Stig:
– Det var Damernas halvtimme, och på den tiden brukade man hinna med fyra–fem danser. Men orkestern spelade snabbt, så det blev en låt extra. Jag hade inte kalkylerat med det, och när jag bjöd upp Stig trodde jag egentligen att det var en annan kille, en som dansade bra, säger hon skrattande, och tillägger att hennes man numera är en duktig dansör.
De gifte sig i Uppsala domkyrka 1968 och flyttade in på övre våningen i huset på Sköldungagatan.
– Svärmor bodde på nedre våningen och vi på övre. Det är svärmor som har planterat rosorna här, för 50 år sedan. Vi köpte huset 1980.
Ulla-Britt Thorslund fick jobb som kassörska på Konsum i Strandbodkilen och avancerade snart till förstakassörska. Då, på 70-talet, fanns det konsumbutiker i alla kvarter.
– Det var något speciellt med Konsum ändå. Jag var en riktig konsumfantast, och det bar mig rent emot att handla på Ica.
Under sin barnledighet jobbade hon extra på lördagarna som springvikarie i många av stans konsumbutiker. Senare arbetade hon som dagbarnvårdare och därefter, mellan 1981 och 1991, som lokalvårdare vid Psykologiska institutionen på Trädgårdsgatan. En dag tog hennes karriär en oväntad vändning. Hon blev tillfrågad om hon ville börja som institutionstekniker där.
– Det var bland det bästa jag gjort i mitt liv. Man kan inte få en bättre arbetsplats. Jobbet på vaktmästeriet var omväxlande och roligt, och jag fick mycket tillbaka av studenterna där, säger Ulla-Britt Thorslund som gick i pension när hon var 67. Men fortfarande jobbar hon då och då som skrivvakt i samband med studentskrivningar.
Hon har alltid varit sport - och idrottsintresserad. I skolan spelade hon gärna fotboll och bandy med killarna.
– Jag älskade att åka skridskor men hade inga egna. Vi var fyra barn och hade det inte så gott ställt. I skolan fick jag låna spiskrokar och halvrör. Men en dag när barnbidraget kommit sa min brorsa Sune till mamma. ”Klart jäntan ska ha skridskor”. Mamma hade ingen talan, och jag minns hur vi gick till Liljefors sportbutik på Vaksalagatan. Där fick jag mitt livs första konståkningsskridskor. Å, vad jag älskade dem!
När döttrarna började med fotboll ställde hon och maken upp i fem år som lagledare respektive tränare för ett blandat flicklag i Uppsala Bois. Ungefär i samma veva började hon i 40-årsåldern löpträna tillsammans med en väninna. De började med att springa Röborundan ett par gånger i veckan.
– Jag tyckte det var så kul att springa, och det gav mersmak. Jag sprang alla lopp som fanns tror jag, säger Ulla-Britt Thorslund, som sprungit bland annat Lidingöloppet två gånger, Tjejmilen och Stockholm Marathon på 4.15. Hon har dessutom cyklat Vättern runt två gånger, Vänern runt, och så sent som i midsomras Siljan runt tillsammans med make, döttrar och barnbarnet Josefine.
– Det är bland det roligaste jag har varit med om. Det var så häftigt att cykla i det vackra Dalarna tillsammans med min familj. Det ska bli en tradition, hade vi tänkt.