Sporten landhockey kanske inte är så stor i Sverige, men i stora delar av världen, däribland Afrika, är det en jätteidrott. Och det var just i östra Afrika som Manjit Babra växte upp. Hans föräldrar var brittiska medborgare som likt många andra med indiskt ursprung emigrerade till Afrika på 1930-talet för att förvalta imperiets kolonier. Manjit Babras far var byggnadsingenjör i chefsställning och deltog i byggandet av de expansiva länderna i östra Afrika.
– Jag är född i Mombaza i Kenya, och för varje nytt projekt min pappa fick flyttade vi, ända tills han slutade jobba för britterna och startade eget i Uganda. Uganda var först ett protektorat och sedan en koloni – och ett land där ingen ännu hört talas om en viss Idi Amin, säger Manjit Babra.
Han växte upp i ett Uganda, som var ett framgångsrikt land och den starkaste ekonomin i Östafrika.
Han var liksom sin pappa sportintresserad, och förutom fotbollen i skolan började han spela landhockey. Medan vi dricker kaffe vid köksbordet och solen lyser in i det ljusa rummet låter han på ett blygsamt sätt oss förstå att han varit framgångsrik inom båda sporterna.
– Jag spelade i Ugandas landslag i landhockey, och sedan när jag flyttat till Sverige spelade jag i det svenska landslaget på 1970- och 80-talen, säger Manjit Babra som har två SM-guld- och två SM-silver i sporten samt en hel del andra landhockeytroféer.
Under sin skoltid träffade han den legendariske Tottenhamspelaren Stanley Matthews som senare adlades och nu står staty i sin hemstad.
– Stanley Matthews kom till min skola för att visa sina talanger. Han hade ett speciellt sätt att dribbla med tårna som han visade oss. Så fick vi möta honom en och en, och jag lyckades faktiskt dribbla bort honom med hans egen metod, säger Manjit Babra lite drömmande, och man förstår att detta var ett stort ögonblick i hans unga liv.
Manjit Babra var studiebegåvad och bestämde sig tidigt för att bli läkare.
– Yrket i sig kändes spännande, men jag ville också bli läkare för att jag tycker om att möta människor och ta hand om dem. Det är nog ett familjedrag, skrattar han.
Han berättar om sin pappa och sina systrar som engagerade sig i ett frivilligt sjukvårdsteam (typ borgarbrandkår) hemma i Uganda.
Efter att ha läst kemi i Indien flyttade han 1978 till Uppsala, där redan flera familjemedlemmar bodde, och började sina medicinstudier.
– Första intrycket av Sverige var att det var så rent och att det fanns så lite människor. De få som fanns verkade alla känna varandra, säger Manjit Babra.
Han började som företagsläkare på dåvarande Pharmacia. Där skötte han hälsokontrollerna och såg till att alla medarbetare som reste utomlands fick med sig en liten väska med första hjälpensaker.
I slutet av 80-talet började han jobba som allmänläkare, och arbetade i Kista i sju år innan han återvände till Uppsala och vårdcentralerna i Flogsta och Eriksberg. Sedan 2008 arbetar han på Nyby vårdcentral samt ansvarar för demensboendet Ferlin.
– Jag älskar mitt arbete och jag älskar vårdcentraler för att jag tycker om att jobba med alla åldrar – barn, gamla, dementa, spädbarn. Jag trivs jättebra med patienterna och jag hoppas de trivs med mig, säger Manjit Babra som nu arbetat som läkare i snart 30 år. Och hans patienter behöver inte oroa sig, deras doktor har inga som helst planer på att lägga stetoskopet på hyllan.