Katarinaskolan ligger tyst och öde. I entrén står några kartonger med papper och annan bråte på väg mot sopstationen, och på krokarna i korridoren hänger några kvarglömda tröjor och jackor. Jag valde vid vårt besök att gå till skolans entré vid skolgården, som jag gjorde då jag pluggade i lokalerna, medan Björn Hjalmarsson spanat efter oss på Nedre Slottsgatan, dit besökare brukar söka sig.
– Du gick av gammal vana, kommenterar Björn Hjalmarsson mitt vägval.
Rektorsexpeditionen vetter mot Nedre Slottsgatan och har förutom ett skrivbord även ett större mötesbord med flera stolar. Här har Björn Hjalmarsson arbetat sedan 2008, även om han formellt blev rektor 1 januari 2009.
– Jag jobbade parallellt med de tidigare skolledarna en tid för att få till en smidigare övergång, förklarar han.
Han är född i Kalmar och kom till Uppsala för att plugga historia och religionsvetenskap. Han hade ingen akademisk bakgrund och läste de ämnen som lockade honom just då. Men han var på det klarar med att det inte skulle leda till ett yrke.
– Efter de här kurserna ville jag inrikta mig på något och valde lärarutbildningen. Jag har alltid varit intresserad av språk så det blev min inriktning, framför allt franska och spanska.
Efter avslutade studier började han jobba som lärare i Enköping. Där var han i sju år. Han blev därefter skolledare på en skola i Björkhagen, vid Hammarbyhöjden i Stockholm.
– Det var en spännande skola att jobba på, ett trevligt område och jag trivdes mycket bra, säger Björn Hjalmarsson.
Men det fanns annat som lockade. Björn Hjalmarsson var redan i ungdomsåren intresserad av religion och beskriver sig själv som en religiöst sökande person. Han konverterade och blev katolik 1993 och var aktiv i katolska kyrkan S:t Lars i Uppsala. Nu hade han kommit till en tid i livet när han ville veta mer och valde att studera religion, bo och arbeta i ett kloster som tillhör "Jerusalemsgemenskapen" i Bryssel i Belgien.
– Jag jobbade lite på deras tidskriftsredaktion och med andra småjobb. Det är en inkluderande orden men de har förstås samma egenskaper som för alla i klosterliv, där man väljer bort världsliga nöjen. Jag trivdes bra där, och munkarna där är fortfarande mina vänner, men jag kände att klosterlivet inte passade mig helt. Jag är nog alldeles för nyfiken för det, säger Björn Hjalmarsson.
Åter i Sverige började han arbeta på en skola i Rinkeby. Klart bättre pendlarmässigt och spännande med alla olika nationaliteter och behov som skulle tillgodoses.
– Jag har gillat att jobba i de offentliga skolorna. Jag var sex år i Rinkeby och det fanns mycket man kunde göra där, behov att tillgodose. Många elever hade det svårt, och vi jobbade mycket med att få in det svenska språket i alla ämnen. Det var en utmaning.
Björn Hjalmarsson, som redan då satt i styrelsen för Katarinaskolans stiftelse, fick nu en förfrågan om han kunde tänka sig att ta över som rektor på Katarinaskolan, när de två i ledningen skulle sluta.
– Det var ju riktigt spännande, jag hade ju följt skolan i flera år, nu fick jag chansen att jobba där. Jag hade också pendlat i 15 år och var riktigt trött på det, säger Björn Hjalmarsson och beskriver arbetet där, som på intet vis avstannar för att det är sommarlov.
– Räkningarna måste betalas ändå. Jag tror inte att folk blir så glada om jag väntar med det till sommarlovet är slut, säger han.
Men trots att han jobbar efter terminen är slut så ska även Björn Hjalmarsson ta ledigt. Närmast väntar en resa till Frankrike, och till klostret Mont-Saint-Michel, ett av Frankrikes största turistmål. Där i klostret finns flera vänner från klosteråret i Bryssel och Björn Hjalmarsson får lite tid till kontemplation. Språket klarar han utan problem numera, efter alla besök i Frankrike. Han berättar med stolthet att han brukar få frågan från vilken del av Frankrike han kommer.
– De säger att jag pratar som en fransman, och det är gott betyg. Men det är som med allt annat, man måste underhålla kunskaperna för att de ska stanna kvar, säger Björn Hjalmarsson.
Eva Hellberg
eva.hellberg@unt.se