Utanför sitt 1700-talshus i skogsbrynet möter oss Kristina Hildebrand. Hon visar sig snabbt vara en verbal, rolig och associationsrik person som det är spännande att lyssna till. Vi slår oss ner i köket som har rejält tilltagna takbjälkar och vedspis, och Kristina Hildebrand serverar te i rosiga koppar. Med under intervjun är också maken Bernhard som till vardags bor i Dublin.
Kristina Hildebrand är född i Uppsala och växte upp i Luthagen tillsammans med sin storebror och föräldrarna Ulla och Per Hildebrand. Hennes pappa var jurist och hennes mamma chefade för barnomsorgen i Luthagen.
Redan tidigt började hon utveckla den starka passion för språk och litteratur som sedan följt henne genom livet.
– Någon var naiv nog att sätta Iliaden för barn i händerna på mig när jag var sju år. Det födde en längtan att lära mig språket, säger Kristina Hildebrand.
När hon som vuxen verkligen fick tillgång till originalspråket grekiska kunde hon se att den upplaga för barn som hon läst var en bra översättning.
Hennes intresse för språk har lett till att hon lärde sig sju stycken, förutom engelska, tyska och franska även latin, grekiska, italienska och walesiska (det senare ”inte riktigt flytande”).
Efter Sverkerskolan och Tiundaskolan började hon som 16-åring vid Fjellstedtska skolan.
– Jag valde Fjellstedtska för att där fanns den bästa helklassiska linjen, och jag har alltid varit road av språk och klassisk bildning, säger Kristina Hildebrand.
Efter studentexamen började hon läsa vid universitetet.
– Till mina föräldrars förtvivlan läste jag vad jag tyckte verkade kul och spännande, enskilda kurser som verkade roliga.
I slutändan resulterade studierna i en fil kand-examen.
– Den kan nog betecknas som en smula bisarr, skrattar hon och räknar upp ämnena: engelska, walesiska, grekiska och egyptologi.
Av bara farten läste hon dessutom baskursen i teologi. Men efter ett tag insåg hon att hon ville gå forskarutbildningen i engelsk litteratur. Hon disputerade 2001 på en avhandling om kvinnorna och religionen i moderna böcker om kung Arthur. Kristina Hildebrand är intresserad av medeltiden och här kom hennes latinkunskaper väl till pass.
– Jag har kunnat använda nästan allt jag läst. Fast jag måste erkänna att jag inte haft så värst stor nytta av egyptologin ännu, skrattar hon.
Det var även hennes intresse för medeltiden som gjorde att hon mötte maken Bernhard, inflyttad till Irland men med tyska rötter. De träffades årsskiftet 2006–07 på en fest hos gemensamma medeltidsvänner på Irland, och gifte sig i april 2008.
I dag arbetar Kristina Hildebrand vid Högskolan i Halmstad, dit hon veckopendlar.
– Det är långa resor och dagar, men samtidigt är det mycket praktiskt att inte bo i samma stad som sina studenter. Jag tycker det är jättekul att undervisa, även om jag märker att studenterna har sämre förkunskaper nu än för bara några år sedan. På kvällarna läser jag och tittar på tv – och roas och irriteras av tv-serien Historieätarna, där den historiska maten ibland är tveksam.
Eftersom hon tillbringar minst sex timmar i veckan på tåg får hon en hel del läst.
– Jag läser mycket, så mycket att det är löjligt.
Fritiden ägnar hon också åt att för nöjes skull läsa in arbetsrätt, men framför allt åt att renovera och pyssla med sitt 1700-talshus. Huset är lite snett och vint, och det är utmaning med randiga tapeter.
– Kanske är det den första bosättningen på platsen. Det finns inga fornlämningar alls i området, säger Kristina Hildebrand, som roat sig med att spåra tidigare ägare.
Sin födelsedag ska hon fira i Knutbygården med brasiliansk gryta, familj och vänner. Men så tillägger hon karaktäristiskt nog:
– Fast en del av dagen ska jag tillbringa med att sitta i möte med arbetsmiljökommittén på mitt jobb.