Elisabeth Aguilera Pagano växte upp i fridfulla området Vreta utanför Uppsala tillsammans med mamma och styvpappa. Hon talar uppskattande om sin starka, empatiska mamma, ”vars ord man kan lita på till 100 procent”.
– Hon uppfostrade mig att tänka på dem som hade det sämre, även om jag inte skulle skämmas för att ha det bra, så skulle jag utnyttja mina möjligheter, och inte glömma att vara tacksam för dem.
Elisabeth Aguilera Pagano var tidigt intresserad av dans och musik, och som femåring fick hon börja i en barndansklass vid Ekeby Dansakademi.
– Jag sjöng i kör ett par år, och spelade gitarr och piano, säger Elisabeth Aguilera Pagano. Under köråren på 90-talet fick hon och kören göra ett framträdande tillsammans med artisten Robert Broberg, när hans Sommarrockturné kom till Uppsala.
Hon gick i Valsätraskolan, men lade inte ner särskilt mycket krut på skolarbetet
– Jag gjorde jättedåligt ifrån mig, speciellt i sjuan och åttan, det fattades intresse. Jag är ingen skolbänkstjej utan tycker om att lära mig saker på praktiska sätt.
I nian blev hon alltmer intresserad av film, önskade sig en kamera och gjorde dokumentärfilm, inspirerad av kultfilmen Reality bites. Drömmen var att bli regissör. Hon minns fortfarande sin besvikelse när hon inte kom in på en regissörsutbildning i Nacka, efter hårt arbete. I stället blev det GUC:s grafiska formgivningsprogram.
– Det var busenkelt på den tiden och handlade mest om att förstå datorn.
Hon fick jobb på Forex i Stockholm, flyttade dit, och bodde och arbetade några år där (”det var jättestressigt på Forex. Kunderna skulle inte behöva vänta i mer än sex minuter på att bli betjänade”). Därefter flyttade hon ensam till Madrid för att plugga spanska, sin mammas modersmål, och bodde där i fem månader.
– Studierna gick bra, och jag gjorde snart mina sluttentor. När jag pratade med folk hände det att jag blev tagen för en madrileña, säger Elisabeth Aguilera Pagano, som typiskt nog blev studentambassadör för den institution som anordnade hennes studier. Hon fick delta på mässor och gavs ett stort eget ansvar.
– Jag har mycket åsikter och en stark drivkraft. Jag tycker inte att det är okej att ha åsikter om man inte gör något också. Det har jag fått knäppar på näsan för många gånger, skrattar hon.
Under hennes tid i Madrid skedde terrorattentatet i tunnelbanan där.
– Det var en skakande upplevelse. Jag minns den stora demonstrationen efteråt med hundratusentals människor. Ingen visste ju om det skulle bli fler attentat, men folk kom för att demonstrera mot terrorismen i alla fall. Bomben i tunnelbanan är något jag bär med mig, säger hon allvarligt.
Efter att ha återvänt till Sverige och Vreta träffade hon på en fest på S-Nerikes 2004 sin blivande make Peppe, som har rötter i Australien.
– Han kände mina väninnor, och jag var inte värst trevlig mot honom i början. Men han bara skakade av sig allt, och nu har vi varit tillsammans i åtta år. Vi gifte oss i det pyttelilla kapellet vid Uppsala Näs kyrka. Samma präst som vigde oss har döpt våra barn.
Paret bodde först i en uthyrningsdel i Stabby och köpte sedan en tvåa på Tegnérgatan.
– Lägenheten var kanon, med utsikt över Domkyrkan och fyrverkerierna på första advent och nyår, säger Elisabeth Aguilera Pagano, som samma år fick jobb som receptionist och fitnessinstruktör vid Studenthälsan i Uppsala.
I dag arbetar hon vid Campus 1477, där hon bland annat leder pass i bollywood, afro, step up och magstyrka. Och när hon talar om fitness i grupp lyser hon upp:
– Det bästa som finns är när folk är glada på mina pass eller när de kommer fram efteråt och berättar hur roligt det var.
Hon och hennes familj flyttade i februari i år till Ramstalund. Och nästan i samma veva drog hon i gång dansskolan Just Dance, som håller till i Ramsta bygdegård på torsdagskvällarna. Idén hade funnits ett par år, men kunde nu plötsligt bli verklighet:
– Om man nu hamnar på ett ställe där det inte finns någon barndans eller dansskola, då är det ju ett ypperligt tillfälle att starta något. Jag satte upp intresseanmälningar med små flärpar överallt i bygden för att kolla intresset, och hörde mig för om lokal.
Inför Öppet hus-dagen hade hon mardrömmar dag och natt. På nätterna drömde hon att det kom massor med folk, men hon kunde inte prestera. Hennes dagmardrömmar var motsatta: det kom ingen alls.
– Men det gick bra, flera kurser blev genast spikade, och på den vägen är det. Barndansen är fulltecknad, men jag har några platser kvar på jazzdansen. och kanske zumban, om vi tränger ihop oss.