Gudrun Utas kom till världen en krigsvinter i en dragig lärarbostad i Stugun, Jämtland, andra barnet i en syskonskara om fem.
– Pappa var folkskollärare, mamma till en början hemmafru. Vi flyttade snart söderut och jag växte upp på olika skolor i Uppland. Landsbygdsskolorna lades ner varefter, och slutligen hamnade vi i Björklinge kyrkby. I Uppsala har jag bott sedan 1956.
Hon gick i flickskola och drömde om en framtid inom teatern, gick med skolkompisar en kurs hos Paul Patera på Kammarteatern.
– Patera hade utverkat Ingmar Bergmans tillstånd att spela en av hans tidiga pjäser. Jag var lycklig, men före premiären blev jag ersatt av en annan skådespelare. Det blev slutet på min teaterbana.
Hon tog studenten i Uppsala 1960, och gick läkarsekreterarutbildning på Bar-Lock-institutet i Stockholm. I Uppsala praktiserade hon som läkarsekreterare och såg en del av samhällets avigsidor. Fortfarande gick människor på kontroll på Dispensären på lungkliniken, och det var inte sådana som kom från samhällets solsida.
– Sedan hamnade jag mest av en slump som sekreterare på ett sjukhus i München – byggt före kriget, utan hiss. Där bar man patienterna på bår upp- och nerför trapporna. Hierarkin var stenhård, precis som på Lungkliniken i Uppsala.
Väl tillbaka i Uppsala blev hon professorssekreterare på en medicinsk institution. Där förväntades hon ringa och påminna chefen om lördagstennisen.
Erfarenheterna från arbetslivet och en grundkurs i Grupp 8 fick henne att engagera sig politiskt. Som medlem i dåvarande VPK invaldes hon i fullmäktige och blev partiets representant i fastighetsnämnden, detta eftersom hon engagerat sig i tillkomsten av Uppsalas första kollektivhus, i Svartbäcken, där hon också kom att bo med sin familj i fjorton år.
I fastighetsnämnden reserverade hon sig konsekvent mot försäljning av kommunal mark. I dag kan hon inte låta bli att tänka på hur annorlunda mycket kunde ha varit om hennes reservation inte klingat ohörd. Efter några års jobb på alkoholistanstalt i Alunda och tio år som studiesekreterare på Kursverksamheten – ”det var roligt att få ordna särskilda kurser för tjejer och seminarier om samhällsplanering” – blev hon informationssekreterare på Folkkampanjen mot Kärnkraft i Stockholm.
– Det var efter Tjernobyl, och kärnkraftsfrågan var jättehet.
Bland personer hon hade kontakt med, och som Folkkampanjen då hade gemensamma intressen med, nämner hon gärna Mats Odell och Göran Hägglund, liksom nuvarande integrationsministern Erik Ullenhag.
– Hela rörelsen var en enda stor studiecirkel. Vid ett tillfälle bjöd Folkkampanjen in skolbarn till en uppsatstävling om framtiden. Vi hade en jury där Ulla Lindström, Hasse Alfredson och Jonas Gardell ingick – vilket gäng! säger Gudrun Utas, som idag främst är engagerad i Jordens vänner i Uppsala ”som är lite bredare och inte fokuserar enbart på kärnkraft utan även på klimatförändringarna i förhållande till energianvändningen”.
– Åtminstone 97 procent av forskarna är överens om att klimatförändringar och temperaturförhöjningar är människoskapade. Ändå dribblas det fortfarande om saken. Det vore underbart om de där få övriga procenten hade rätt, men det kan man inte bara gå omkring och hoppas på! Det är ju så jäkla bråttom!
Bostadspolitik och hyror är ett annat starkt engagemang.
– Bostadsbolagen bygger om för framtidens hyresgäster, vilket leder till att de nuvarande tvingas flytta. Men vart? Man säljer ut hyreshus, värden som är Uppsalabornas, våra, och så ska vi ovanpå det med överhyror betala för framtida hyresgäster!
Från sitt politiska liv minns hon gärna det faktum att Uppsala Ekeby aldrig jämnades med marken, som planerat var då. Som ledamot av Fastighetsnämnden cyklade hon ofta runt och tittade på det som nämndärendena handlade om. I Uppsala Ekeby träffade hon folk som sysslade med konsthantverk eller mekade med motorcyklar i de gamla fabrikslokalerna. Hon lyckades få med sig hela nämnden ut på ett studiebesök – och sedan blev det ett socialdemokratiskt förslag att området skulle behållas.
Med politik fortsatte hon i jobbet som politisk sekreterare först i Stockholms kommun och sedan i riksdagen, där hon jobbat med bland annat kultur-, miljö- och jämställdhetsfrågor.
– I dag har jag inga politiska uppdrag, men försöker fortfarande pådyvla folk mina åsikter.