– I Viksta är det liv och rörelse. Här är folk alerta och villiga, säger han medan han dukar fram kaffe, bröd och getost från ett gårdsmejeri uppåt skogen.
Han är en energisk person som sysslar med mycket annat än musik. Han rider, paddlar, stavgår, vandrar i fjällen, dansar och tar gärna en tur på sin motorcykel. Om vintrarna är det långfärdsskridskor och utförsåkning som gäller.
– Ibland i tonåren tog jag skidorna på axeln och cyklade via Röbo tegelbruk till Tunåsen, där det fanns en skidbacke. Annars lärde jag mig åka skidor i Sunnerstagropen, säger Leif Alpsjö, som under gymnasietiden gick en skidinstruktionskurser i Friluftsfrämjandets regi. I dag åker han gärna slalom i Italien.
– Det är viktigt att ha roligt. Själv blir jag allt mindre intresserad av ”kultiverade kulturyttringar” och allt mer av naturen.
Han är född i Uppsala, och när han var tre flyttade familjen från Gamla Uppsala till Kålsängsgränd.
– Mina bästa lekplatser var Tullhuset och hamnen. Då var det mycket aktiviteter där, med kvarnen och lastbåtar med stora tändkulemotorer, och skrattmåsarna på vårarna – det är mina starkaste barndomsminnen.
När han var åtta flyttade familjen till nybyggda Sala backe.
– Sala backe fick snart smeknamnet ”Pölsastan” därför att det var bara knegare som bodde där. Fast så var det ju inte. Jag minns att skådespelarparet Agneta Prytz och Gösta Folke bodde i en stor etagevåning i vårt hus.
Han gick i två nybyggda Uppsalaskolor, först Almtuna- och sedan Brantingsskolan.
– Jag minns doften av nyinlagda linoleummattor och de splitter nya hyvelbänkarna utan en repa.
I skolan hade han lätt för språk och fick ofta sina uppsatser upplästa för klassen. Han tog studenten som latinare vid Katedralskolan 1963, och hade då redan mött sin blivande hustru Lillemor i samband med en skoldans.
Under några år handlade han med motorcyklar, drev antikaffär på Odensgatan och körde taxi parallellt innan han fick jobb som säljare vid 3M i Rotebro.
– Det var en bra och lärorik arbetsplats. Jag snappade upp mycket jag fick nytta av senare i livet, säger Leif Alpsjö, som 1972–75 arbetade vid Kursverksamheten i Uppsala.
Hela tiden fanns musiken där. 1974 blev han riksspelman på fiol, och började samma år spela nyckelharpa.
– Jag hade turen att drabbas av passionen innan den stora folkmusikvågen kom. Jag satt redan i styrelserna för Ungdomsringen och Spelmansförbundet, och hade bildat Musikrådet.
Då var de gamla spelmännen fortfarande i livet, men bortglömda. När han kontaktade spelmän som Eric Sahlström, Viksta-Lasse, Päkkos Gustaf och bröderna Tallroth blev de glada och smickrade.
– Jag fick träffa de allra bästa. Jag åkte hem till dem, intervjuade och dokumenterade musik och tal. Det blev 150 timmars inspelningar som jag nu har donerat till folkmusikens hus i Rättvik, tillgängliga för vem som helst.
Sedan 1975 har han försörjt sig på heltid som spelman, artist, arrangör och pedagog.
Han och hustrun höll 70 kurser i nyckelharpa på Österbybruks herrgård under 20 år, och gjorde därmed Österby till centrum för allt nyckelharpospel i världen.
– Det räcker inte med att vara tjusig och spela fiol bra. Man måste kunna ”gnölarbetet” bakom också. Min hustru och jag grunnade i två år innan vi vågade satsa på musiken tillsammans, i form av bland annat postorderföretag, nyckelharpskurser, instruktionsböcker och nothäften.
Bland alla spelningar han gjort minns han en konsert i samband med ett kulturmöte i Budapest, med 25 olika nationaliteter på Stadsoperans scen, byggd under Habsburgtiden ”med guld överallt”, beskriver han.
– Ungrarna i orkesterdiket var inte dåliga på att lira, men jag såg hur de öppnade munnarna och bara gapade när det var vår tur och vi satte i gång att stampa takten.