– Jag fick inte skriva med vänsterhanden, för då gick det inte att använda reservoarpenna eftersom man la handen i det skrivna. Det var i samma veva jag upptäckte att jag kunde skriva spegelvänt, säger Mats Jonsson medan han bjuder på söta egenodlade vindruvor. Redan 1990, under en resa i Estland, märkte han att man odlade vindruvor där. I dag är hans äldsta stock 20 år.
Han ville tidigt bli agronom. De första yrkesplanerna var ambitiösa; han tänkte odla upp Saharaöknen. Senare drömde han om att jobba på UD och se världen. Det var i samband med konfirmationen som han bestämde sig för att bli präst. Han gick helklassisk linje på Högre allmänna läroverket i Borlänge. Där var han skolkamrat med Bengt Sandblad, senare socialdemokratiskt kommunalråd i Uppsala.
1967 kom han till Uppsala för att läsa teologi, och bodde bland annat på Norrbyska studenthemmet.
Han prästvigdes våren 1973 för Luleå stift av biskop Stig Hellsten.
– Jag ville uppleva något annat än det jag var van vid. Luleå var tillräckligt annorlunda, säger Mats Jonsson som i mitten av 1970-talet kom till Kiruna som präst – helt utan erfarenhet av den skiktade brukskulturen. Flera gånger bröt han mot oskrivna regler, bland annat då han gick för att lyssna på dåvarande vänsterpartiledaren C H Hermansson som skulle tala i stan.
Dagen efter hände två saker. Dels var det ute över hela Kiruna att nya prästen var kommunist, dels kom två allvarliga herrar i kostym hem till honom för att erbjuda en plats för kommunisterna i Stadshuset.
– Jag blev helt perplex. Som student var jag van vid att gå vartsomhelst. Men här i bruksmiljön var det viktigt att man höll sig till sin egen grupp.
Efter ett halvår fortsatte han sedan doktorandkursen i dogmatik och arbetade som sommarvikarie i Torneå och gick en kurs i finska för att kunna göra sig förstådd i regionen.
Han var sedan präst i Bålsta i några år, och fortsatte 1984 som pastorsadjunkt i Stigbergskyrkan. I samma veva byggdes Stenhagen ut, komplett med kyrka mitt i byn.
– Jag tänkte att det var något för mig, säger Mats Jonsson som for ut till Stenhagen en söndag, med prästrocken på. Där mötte han några pojkar i tioårsåldern som sa: ”Är du präst? Vad bra! Lär oss någon vers om Gud som man kan läsa om man vill vara lycklig”.
– ”Vilka lustiga barn”, tänkte jag, och läste ”Tryggare kan ingen vara” för dem. När jag var klar förde de ihop sina handflator och bockade djupt. Där stod jag och var häpen. Saken var klar: Jag skulle till Stenhagen och lära barnen verser om Gud.
Han lärde senare känna nästan alla i Stenhagen, men de där pojkarna såg han aldrig mer.
– Ibland händer det att jag tänker att de kanske var änglar, säger Mats Jonsson som började som komminister i Stenhagen 1993, och flyttade dit samma år. Han tyckte det var viktigt att bo där han hade sin församling och ville engagera sig i traktens angelägenheter.
– Jag uppfattade Stenhagen som min livsuppgift, och jag fick ju en flygande start.
Mariakyrkan var en naturlig mötesplats för många människor oavsett religion. Trots sitt lovordade engagemang tvingades han sluta som präst där. ”Stenhagenprästen” uppmärksammades både inom och utom kyrkan. Han känner ingen bitterhet och vet att det som hände bottnade i avundsjuka.
– Det jag fortfarande förvånas över är att man från kyrkligt håll inte tog in budskapet från omvärlden.
Samtidigt som Arbetsdomstolen tog upp hans fall, började han arbeta politiskt för Centerpartiet och sitter i dag i kommunfullmäktige. Han har sympatiserat med Centern sedan barndomen i Gagnef.
Hans stora trädgårdsintresse har följt honom hela livet. På släktgården Vålberga i Östergötland (där förvaltaren av Den heliga Birgittas Ulfåsa bodde på medeltiden) håller han nu på att skapa en rhododendronpark. Han har också ägnat sig åt pomologi och berättar om hur mäktiga män på 1600-talet bytte ympkvistar.
– Äppelymparna avspeglade den politiska situationen. Visst är det sympatiskt att tänka sig att stora härskare intresserade sig för fruktodling, och att politiska meningsfränder och motståndare bytte äppelymp på samma sätt som tanter byter pelargonskott?