Asta Nordquist växte upp i Gamla Uppsala, och var redan som barn vetgirig och älskade att lära sig saker. Bland annat engagerade hon sig i KFUK, med lägerliv och ivriga diskussioner. Missionskyrkans juniorer var en annan viktig inspirationskälla.
– Om vintrarna anordnades slädpartier och fester på Odinsborg för lantbrukarungdomen, minns hon. Som de flesta andra gick hon och läste, och beundrade sin konfirmandpräst, kyrkoherde Theodor Karlsson.
– Han var så fantastisk. Det var nästan så att jag ville bli präst själv!
Efter sexårig folkskola blev hon springflicka på Österby hembageri och berättar målande hur hon balanserade en damcykel tungt lastad med korgar med kanelbullar; bageriet var kända just för sina bullar. En av kunderna övertalade henne att börja på hattaffären Ateljé Jana på Bredgränd där hon i stället fick leverera hattar.
– Fast jag hittade ju inte till de fina tanterna i Kåbo, så jag cyklade till Güntherska där stans springpojkar höll till, och de gjorde kartor åt mig, minns hon. Men tiden som springflicka fick ett abrupt slut när hon var med om en trafikolycka i tjänsten och fick svår hjärnskakning.
Som 16-åring träffade hon sin make Harry, på dans i Broby hage, Ärna. Båda älskade att dansa, och vann en gång en danstävling arrangerad av Bildjournalen.
– Hans bravurnummer var stilla vals, säger hon drömmande. Efter kvällskurser blev hon elev på Idrottsmagasinet där hon arbetade i mörkrum och framställde skioptikonbilder. Sedan blev det en fotograftjänst på Polyfoto, där hon arbetade i flera år.
Asta och Harry bosatte sig på Lästmakargatan, och hon beskriver lyriskt miljön: plaskdamm, uteteater och kullarna där småttingarna åkte kälke om vintern. När de egna barnen var små hade hon dagbarn och började sedan i Vaksalaskolans bespisning. 1967 sökte hon en tjänst på Akademiska sjukhusets fotoavdelning.
– Fast maken var emot att jag började där. Han tyckte det var idealiskt att jag var ledig om somrarna. Men jag organiserade hushållsarbetet med uppsatta punkter, som vem som skulle sätta på potatisen.
Hennes driv och nyfikenhet gjorde att alltmer tid upptogs av fackligt arbete. Redan 1973 förstamajtalade hon i stan, och var ordförande i Socialdemokratiska kvinnoklubben i Salabacke. 1979 blev hon ordförande i SKAF på UAS, en post hon hade fram till pensioneringen 1991.
– När jag blev ordförande hade vi 3 000 medlemmar. Tack vare duktiga kontaktombud var vi 4 500 när jag slutade, säger hon med retroaktiv stolthet. Hon har även varit landstingsråd och ordförande i Norra sjukvårdsdistriktet. Som kommunfullmäktig i Uppsala satt hon i olika nämnder och var i många år nämndeman. Asta Nordquist blev änka 1981, när makarna just renoverat sommarhuset.
– Vi hade tänkt bosätta oss där. Så blev det inte.
I stället satsade hon sin energi på fack, jobb och politik, och var drivande till nya kvinnokliniken på UAS. Engagerat berättar hon om samarbetet med Uppsalapolitikerna Aga Karlsson och Ragnar Litzner. Dessutom engagerade hon sig i uppförandet av Svartbäckens vårdcentral där hon var med och tog första spadtaget.
– Vår tanke var två rum och en liten toalett emellan så att par kunde bo tillsammans. I dag besöker jag vänner där.
För sina insatser har hon utnämnts till Hedersmedarbetare på kvinnokliniken på UAS. Avtackningen blev ett minne för livet, med mängder av gamla och nya kolleger, SKAF-medlemmar och sjukhusdirektörer på plats.