Jayanti Chotai, 65 år i dag, har en spännande bakgrund, och i sitt yrkesliv har han alltid strävat vidare. Han är av indiskt ursprung, född i hamnstaden Mombasa i Kenya som då var ett brittiskt protektorat.
– För mig var Mombasa den bästa staden i världen. Där fanns araber, afrikaner, européer och folk från olika provinser i Indien. Det var en multikulturell bakgrund jag saknade när jag kom till Sverige.
Hans föräldrar lämnade likt många andra indier hemlandet 1930 och flyttade till Kenya; indierna uppmuntrades till handel i Afrika av de brittiska kolonialherrarna.
– Min pappa var springpojke i en affär innan han kunde skaffa sig en egen butik.
Det var en stor familj med tio syskon, och det var svårt att få pengarna att räcka.
– Min äldste bror var 16 när han slutade skolan för att hjälpa till att försörja familjen. Många äldre syskon gjorde uppoffrande insatser för familjen. Jag var tredje yngsta barnet och hade många som tog hand om mig. Min uppväxt var trygg och omhändertagande.
Jayanti Chotai var en duktig elev, och det verkade rimligt att han läste vidare. Problemet var att han varken var kenyansk eller brittisk medborgare, utan ”under brittiskt skydd”. Det gjorde att han inte kunde söka stipendier eller få befrielse från skolavgifter.
– Dessutom ifrågasatte pappa nyttan av att läsa vidare. Men min äldste bror som själv inte fick den möjligheten uppmuntrade oss yngre syskon.
Ett svenskt Sidaprojekt blev av en tillfällighet lösningen. 1966 startades lärarhögskolan Kenya Science Teachers College, där han började.
– De svenska lärarna fick själva ragga upp studenter, för informationsbroschyrerna till utbildningen hade hamnat i utbildningsdepartements källare, säger Jayanti Chotai som efter tre år blev högstadielärare i na-ämnen. Han jobbade som lärare i Kenya och hade kontakt med många svenskar.
– De gav mig en helt annan uppfattning om européer. Det var första gången jag träffade européer som inte såg ner på indier och afrikaner. Svenskarna var som vanliga människor, och betraktade oss och vår kultur som jämlik deras egen.
Han ville studera vidare, och en grupp lärare i Sverige förband sig att finansiera studier och boende i Uppsala. Hit kom han 1969 för att läsa matematik och fysik.
– Äntligen kunde jag börja studera vid universitetet!
I Uppsala träffade han sin blivande, numera före detta hustru. De gifte sig, och 1971 flyttade paret till Umeå, där han läste matematisk statistik.
– Hon hade alltid drömt om det exotiska Norrland, och jag kände flera personer i Umeå. Så vi flyttade dit, fick barn och etablerade oss där.
Han hade först en amanuenstjänst vid Institutionen för matematisk statistik, parallellt med doktorandstudierna. Dock började han med läkarutbildningen med ambitionen att arbeta i utvecklingsländer, men gjorde uppehåll efter tre år och disputerade i matematisk statistik 1979.
Under läkarutbildningen arbetade han på Institutionen för medicinsk genetik. Genetikämnet fängslade honom alltmer, liksom epidemiologi.
I början av 80-talet fick han ett arbetsstipendium som tre av 40 sökande. Familjen bodde ett år på Hawaii, vars universitet låg i framkant vad gäller epidemiologisk forskning. När han återvände till Sverige 1983 fick han tjänst på Institutionen för socialmedicin i Umeå. Som fil dr och docent i matematisk och genetisk statistik forskade han, och undervisade läkarstudenter i epidemiologi, statistik och socialmedicin.
Inte minst intresserade han sig för stress och stresshantering, och det redan på 80-talet.
– Jag undersökte sambanden mellan stress, sårbarhet och sociala nätverk. Socialt stöd är viktigt för en stressad person, stödet blir en buffert mot stressen.
Efter sin läkarexamen arbetade han två år som AT-läkare. Under en period på vårdcentral insåg han på djupet hur roligt det vara att jobba som läkare.
– Och jag tror att patienterna trivdes med mig också.
När det var dags att specialisera sig hade han svårt att bestämma sig, eftersom han tyckte nästan alla specialiteter var roliga. Möjligheten till forskning blev avgörande, och han valde därför psykiatrin. Här kom bakgrundskunskaperna i socialmedicin, statistik och genetik väl till pass.
– Psykiatrin passade mig helt enkelt jättebra, säger Jayanti Chotai som började som psykiater i Lycksele i södra Lappland.
– Det var typisk glesbygdspsykiatri, stora områden och få människor, säger Jayanti Chotai.
Han blev sedan chefsöverläkare och verksamhetschef i fyra år innan han blev professor och överläkare i psykiatri i Umeå.
Numera bor han med sin sambo i Uppsala. På fritiden är han road av att skriva populärvetenskap.
– Jag tycker om att skriva fritt, spekulera och förena olika ämnen. Min senaste bok heter Holism och reduktionism, säger Jayanti Chotai som har ett annat intressant projekt på gång i samarbete med forskare på Karolinska institutet.
– Årstiden för en människas födelse påverkar personens psykiska hälsa senare i livet. Jag har publicerat ett 20-tal artiklar på området.