Dagens jubilar Eva Evers Rosander har just kommit från en disputation, som hon beskriver som ”väldigt rolig för att vara i ämnet teologi”, när vi träffas i hennes våning alldeles invid Universitetshuset. Själv är hon fortfarande aktiv som seniorforskare vid Nordiska Afrikainstitutet och har just kommit ut med boken Nyckeln till paradiset – senegalesiska kvinnors livsvägar.
– Boken har varit svår att skriva. Det har varit knepigt att hitta en rättvisande ton. Hur skriver man om dessa kvinnor som är både starka och svaga? Hur berättar man om kvinnor som lider under polygami, men samtidigt kämpar med näbbar och klor för att bli gifta.
Eva Evers Rosander är född i Göteborg. Som barn var hon ofta sjuk och läste därför mycket: Anne på Grönkulla, Pollyanna och Münchhausen var några tidiga läsupplevelser. Efter studenten ville hon bli förlagsredaktör, eftersom hon var intresserad både av att skriva och av böcker.
– Med den kombinationen funderade jag till och med lite vagt på att bli författare.
Efter sin examen vid Göteborgs universitet som innefattade bland annat spanska, nordiska språk och idé- och lärdomshistoria gick Eva Evers Rosander en vidareutbildning för akademiker som ville bli förlagsredaktörer.
Det var då hon för första gången kom i kontakt med det ämne som skulle bli hennes verkliga passion: socialantropologi.
– Jag kände genast att detta var mitt ämne, trots att jag egentligen var klar med min utbildning och skulle börja leta jobb, säger Eva Evers Rosander som i stället började studera socialantropologi.
Och ämnet fortsatte att locka henne. När hennes professor lämnade Göteborgs universitet för Stockholms universitet följde hon med, och disputerade 1991.
– Bland alla de fältarbeten jag har gjort, så var mitt roligaste det allra första. Jag studerade hushållsstrukturer i en liten baskisk by i norra Spanien. Under de senaste åren har jag forskat om marockanska immigrantkvinnor som lever i en spansk enklav. Det är människor som sedan har blivit mina vänner, säger Eva Evers Rosander, som fortfarande har kontakt med sitt universitet i Spanien.
1976 startade fem kvinnliga forskare, däribland Eva Evers Rosander, projektet Kvinnor och samhällstillväxt, som skulle handla om kvinnors liv och arbete i fem världsdelar.
– Det var det första stora kvinnoinriktade projektet i Sverige. Själv kom jag till Nordafrika och där stannade jag i tre år, säger Eva Evers Rosander.
Under åren har hon bedrivit omfattande fältforskning i Marocko, Spanien och Senegal på temat genus, religion och samhällsförändring. Och i en rundbukig byrå i ädelträ i vardagsrummet förvarar hon sina inspelade intervjuer, totalt ett 90-tal kassettband.
Eva Evers Rosander berättar, inte utan beklagande att det klassiska antropologiska fältarbetet, baserat på ett eller två år ute i fält, numera är historia.
– Man åker inte längre ut till avlägsna byar. Det finns inte tid och pengar till det och studenterna är stressade och vill bli klara med sina studier.
Nu när boken om de senegalesiska kvinnorna är färdig har hon ett nytt projekt på gång.
– Jag återupplever mina tonår genom att läsa mina gamla dagböcker, med sikte på nästa bok som ska vara självbiografisk, säger Eva Evanders som ärligt säger att hon inte tycker att det känns lätt att fylla 70.
– Känslan av att inte hinna med allt jag vill göra börjar tränga sig på. Samtidigt är jag glad över att mitt liv varit så rikt och mångsidigt att det ibland känts överväldigande, säger Eva Evers Rosander.