Att intervjua Susanne Vibäck någon annanstans än i stallet skulle kännas onaturligt.
– Eftersom jag har en hästgalen mamma red jag redan innan jag kunde gå, berättar hon medan hon fyller på hö åt svenska halvblodet Nobbis i stallet i Forsby strax utanför Björklinge.
Det var på shetlandsponnyn Myran, på den för många hästintresserade Uppsalabor välkända Eke gård, som Susanne Vibäck debuterade. När hon var tio år började hon på ridskola och från tonåren och många år framåt var hon engagerad som medryttare i Stall Lilla Djurgården strax utanför Uppsala. Väldigt tidigt började hon också tjata om att få en egen häst.
– Min mamma sa åt mig att jag fick köpa en häst själv när jag hade börjat jobba och tjäna pengar. Och det gjorde jag också, tre månader efter att jag hade börjat jobba.
Det är 14 år sedan, Susanne hade fått en provanställning som lärare på Gränbyskolan där hon fortfarande jobbar, och hästen hon köpte var den i dag 20-årige Nobbis.
– Det här är ju mitt första barn, säger Susanne Vibäck som numera även har två människobarn.
När drömmen om en egen häst väl var uppfylld fanns ytterligare en dröm, att få driva ett eget stall. 2004 bodde Susanne Vibäck och hennes man i en trea i Salabacke, men längtade efter något annat.
– Jag hade varit på Lilla Djurgården så länge att jag kände mig som en inventarie och min man ville jaga och jobba i skogen.
De tog steget och köpte en gård och tio hektar mark i Gillingboda mellan Viksta och Skyttorp, och under nästan tio år drev Susanne Vibäck ett inackorderingsstall. Det var två kilometer till närmaste granne, de hade får, odlade bin och hade både älg och lodjur runt knuten.
– Det var jättehärligt, ett riktigt paradis, säger hon.
Hon beskriver samtidigt åren i Gillingboda som väldigt intensiva och stressiga. Både hon och hennes man bilpendlade in till sina jobb inne i Uppsala och samtidigt hade de småbarn som gick på en föräldradriven förskola. Och för fem år sedan, under en period då Nobbis var utlånad och även resten av stallet var helt tomt, drabbades Susanne Vibäck av utmattningssyndrom.
– Jag mådde inte alls bra och det slutade med att jag blev sjukskriven i åtta veckor. Men när jag fick tillbaka hästarna i mitt liv kom jag tillbaka igen, säger hon och berättar att hon efter sjukskrivningen även har lärt sig att säga nej till saker och prioritera.
Förra sommaren sålde familjen gården och i dag har Susanne även personer i sin närhet som hjälper henne med hästskötseln. Men hit till stallet i Forsby kommer hon tre dagar i veckan.
– Det här är min lisa för själen och dessutom hinner jag rida mer nu än när jag hade eget stall, säger hon och tillägger att hennes barn inte har ärvt hennes intresse.
I stället är det ishockey och fotboll som gäller för de båda barnen och eftersom deras pappa är gammal fotbollsspelare har det fallit på moderns lott att ha ansvaret för hockeyn.
– Det är något jag aldrig har varit intresserad av tidigare, men nu har jag fått lära mig reglerna och tycker att det är hur kul som helst, säger Susanne Vibäck, som har blivit utsedd till ”båsförälder” i Björklingeklubben SK Iron med uppgift att arbeta i sekretariatet.
Är du en sådan där hockeymorsa som sitter och skriker på matcherna?
– Ja, jag har upptäckt helt nya sidor hos mig själv där. Men jag hejar väldigt positivt. Och så har jag den där typiska lärarrösten, så när jag skriker ”Heja Iron” så hörs det rejält, så då får jag igång klacken, säger hon och skrattar.