Under andra världskriget kom 70 000 finska barn till Sverige. Att flera tusen krigsbarn också fördes till Danmark är däremot inte lika känt. En av dem var Juha Hankkila som veckan innan sin fyraårsdag kom med tåg till Köpenhamn.
Han föddes i Imatra i Finland, fyra kilometer från ryska gränsen.
– Pappa var sotare och vi bodde vid älven Vuoksens strand, bara 5–6 meter från vattnet.
Juha Hankkila har återvänt till sina rötter i Karelska näset flera gånger, senast 2011.
– Då stod farfars stuga fortfarande kvar. Annars var de flesta hus nedbrunna eller sönderbombade. Som ofta i krig när man vet att fienden kommer så brände man ner sina egna hus innan man flydde, säger Juha Hankkila. I dag känner han ingen lust att återvända till Karelen.
– Det finns inget mer att se. Det är synd om dem som fick bo där. När ryssarna fått i väg oss tvangs andra ryssar dit. De fick bra hus att bo i, men ensamt var det. Jag träffade en hundraårig kvinna med ryskt ursprung där. Hon längtade fortfarande hem.
När kriget kom hösten 1941 var han tre, och minns när de ryska bombplanen kom, och hur han sprang efter mamma till skyddsrummet medan han förtvivlat ropade: ”Ei pääse ryssää karkuun!” (Jag hinner inte undan ryssarna!).
– Pappa var i kriget och mamma kallades in som lotta. Det bestämdes att min bror och jag skulle få komma till Danmark.
De kom till Köpenhamn 15 december 1941, läkarundersöktes, avlusades och fick nya kläder. Storebror hamnade på sjukhus en vecka, och själv kom han till en familj i Holbæk.
– Min bror kom till en annan dansk familj och vi träffades bara en gång under åren i Danmark. Så otroligt konstigt det var! Visst var den första tiden ensam. Men samtidigt är det lätt i den åldern att få kamrater och lära ett nytt språk. Jag minns hur roligt det var att åka kälke och släde.
Så länge Finland och Tyskland var vapenbröder kunde finska krigsbarn känna sig trygga i Danmark. Men under Lapplandskriget 1944–45, då tyskarna jagades bort från Finland, förändrades situationen:
– Det blev en omvänd hand. Tyskarna sökte finska krigsbarn i Danmark för att transportera dem till Tyskland. Danska myndigheter brände alla papper, så det var svårt att hitta barnen. Man vet inte vad som skulle ha hänt om man hamnat i Tyskland.
1946 kom han hem till Finland efter att ha levt halva livet i Danmark och tappat bort sitt modersmål.
– Allt var annorlunda i Finland, omodernt, fattigt och dåligt med mat. Däremot fanns det alltid bastu, säger Juha Hankkila som också uppskattade fiske och bad i älven därhemma.
Som 13-åring började han friidrotta för klubben Imatran Jyske, och tävlade i kast, längdhopp, tresteg och höjdhopp. Han cyklade miltals till träning och tävling, och om kvällarna löptränade han.
Hans pappa återvände från fronten, men dog redan 1953.
– Mamma hade inte råd att låta mig fortsätta studera. Jag fick avbryta efter realskolan och började jobba på ett bygge. Jag hade inga vinterkläder, utan raggsockar i gummistövlar och en tunn jacka med tröja under. Jag frös något kopiöst.
Han drömde om att bli radiotelegrafist och fick höra talas om en sådan utbildning. Genom kontakter i Danmark fick han ett jobb som dräng, och kunde spara ihop pengar till utbildningen. Sedan gick han till sjöss som radiotelegrafist på svenska båtar.
– De gick på De stora sjöarna i Nordamerika, på Svarta havet, till Afrika. På den tiden stannade båtar i flera dagar i varje hamn.
Efter fyra år till sjöss gick han i land och förverkligade planen att läsa till ingenjör. Han arbetade sedan som teknisk ingenjör med rehabilitering för hörselskadade och döva i 25 år. Därefter fick han jobb på LM Ericsson och senare på LM Ericsson Radio Systems i Stockholm, där han arbetade med teknikinformation och administration fram till sin pension.
1968 flyttade han med familjen till Uppsala och senare till Björklinge. I Uppsala läste han parallellt med jobbet in en fil kand i samhällsvetenskapliga ämnen, programmering och datateknik.
Juha Hankkila har varit aktiv idrottare i många decennier. De senaste tjugo åren har han tävlat i veteranklassen och har ett 40-tal guld-, silver- och bronsmedaljer. Han tävlar mest i kulstötning, spjut och diskus. Just nu är han lite justerad i kastarmen, men hoppas bli återställd till veteran-SM i Gävle i sommar.
– Det är ju så nära dit, och jag är lite sugen.