Sverige - det var Bergman

I morgon firar Rafael Franco sin första födelsedag i Sverige. Hit till Uppsala kom han för knappt ett år sedan, efter att på ett slumpartat sätt hemma i Brasilien ha träffat sin svenska fästmö.
Rafael Franco är född i Belo Horizonte, Brasiliens tredje största stad, och växte upp i Pouso Alegre, ungefär av Uppsalas storlek. Han hade en trevlig och privilegierad uppväxt i ett lugnt område, där han och hans kamrater kunde leka tryggt på gatorna.
– Min mamma, som är läkare, var en betydelsefull person i mitt liv. Hon inspirerade mig genom sitt ­sociala engagemang och sin generositet, säger Rafael Franco, som tidigt fick upp ögonen för de stora sociala skillnaderna i Brasilien.

Att han skulle läsa vidare var självklart, och han var klar över att han ville arbeta med något som var relaterat till humaniora.
– Ojämlikheten och de sociala skillnaderna i Brasilien berörde mig starkt, och jag har alltid varit intresserad av socialt arbete. Först bestämde jag mig för att studera filmvetenskap, för jag tyckte det skulle vara ett bra sätt att skildra sociala problem.
Men praktiskt taget över en natt år 1999 försvann den brasilianska filmindustrin sedan regeringen drog in sina bidrag.
– All produktion stoppades och majoriteten av filmarna tvingades gå över till reklamfilm. Jag var rädd att det skulle kunna hända igen, så jag valde i stället att satsa på journalistiken. Jag valde att bli journalist för att jag ville skildra det som är fel i samhället, säger Rafael Franco.

Sin fästmö träffade han årsskiftet 2006-07, när hon tillsammans med två kamrater reste runt i Latin­amerika.
– Hade inte min chef tvingat mig att gå på semester på grund av sommartorka – det är sommar i Brasilien när det är vinter i Sverige – hade vi aldrig träffats, och jag hade inte suttit här i dag.
Om Sverige visste han inte mycket mer än att det var Ingmar Bergmans hemland. Regissören är välkänd i brasilianska filmkretsar, och för ­Rafael Franco har han varit den främsta symbolen för Sverige.
– Min favoritfilm är Smultronstället, eller kanske förresten Sjunde inseglet, säger han eftertänksamt.

Att fatta beslutet att flytta till en helt främmande kontinent var inte alldeles enkelt. Men Rafael Franco tänkte att det skulle bli lättare för honom att anpassa sig till ett land som Sverige, än vad det skulle vara för fästmön att anpassa sig till Brasilien.
– Det är inte så många människor som talar engelska i mitt hemland. För mig är det allra svåraste att vara borta från min familj och mina vänner i Brasilien. Även om vi har tät kontakt via mejl och telefonsamtal så är det inte samma sak, säger Rafael Franco.

Hans första intryck av Sverige och Uppsala färgades av hans erfarenheter från arbetet i den brasilianska slummen, favelan.
– Jag kunde inte urskilja några ­sociala skillnader mellan människor på samma tydliga sätt som i Brasilien, i alla fall inte på samma sätt. Människor verkade mer jämställda här. Även om jag förstås begriper att det finns sociala klyftor i Sverige också, så är skillnaden stor jämfört med Brasilien, som åtminstone tidigare varit ett av de mest ojämlika länderna i världen: en del har jättemycket pengar, andra har inget att äta.

Rafael Franco uppskattar den svenska modellen för public service-tv och -radio.
– Vi har något liknande i Brasilien, men med mycket mindre resurser och därmed många repriser.
Han talar även berömmande om ­lokala medier: att det kommer ut en dagstidning varje dag i Uppsala tycker han är snudd på fantastiskt.
– Hemma läser inte folk så mycket utan får nyheter via tv.

Rafael Franco samarbetar sedan en tid med olika filmfestivaler i Sverige och med ett bioproduktionsbolag i Stockholm, där han utvecklar dokumentärprojekt.
– Men jag gillar att plugga här i stan också, och planerar en master degree framöver.