”Gurra” Ågren är utan konkurrens landets främste modellflygare. Han har ägnat sig åt sin stora hobby under sjuttio år, tävlat framgångsrikt i över femtio år och representerat Sverige under flera VM. Han började med modellflyg redan 1943, inspirerad av andra världskrigets alla flygplanstyper, och är fortfarande fascinerad och intresserad.
”Gurra” Ågren har nära till skratt och glimten i ögat – och är genuin Uppsalabo. Såväl farfar som morfar var i konfektionsbranschen, farfar var en av delägarna i Ågren & Karell, och morfar drev en butik i Rådhuset med skyltfönster mot Vaksalagatan.
– Jag gick i Luthagsplugget, Granskolan, och var klasskompis med Moltas Erikson. På fritiden satt jag ofta och byggde flygplansmodeller i mammas kök. Wolraths Järnhandel på Svartbäcksgatan hade ett frestande utbud av modellbyggsatser. Under kriget var det furu, plywood och papper som man klippte spant och pryglar ur. Efter kriget kom äntligen balsaträet och gummimotorn tillbaka, säger ”Gurra” Ågren, som i åttaårsåldern blev vargunge i KFUM-borgen vid Fyrisån.
Under krigsåren smittades ”Gurra” Ågren av tbc. Smittkällan är än i dag en gåta. Hans föräldrar fick veta att om han kommit till sjukhus en vecka senare, så hade han inte överlevt. Tillsammans med andra tbc-smittade barn i Uppsala fick han undervisning, och isolerades tills symtomen var borta. Och engagemanget för modellflygningen blev allt starkare, även om han i åttaårsåldern var vargunge i KFUM-borgen. 1948 blev han kassör och sekreterare i Uppsala Flygklubb.
– Från början var regeln att planet skulle vara ett självbygge. Sedan kom byggsatserna, säger ”Gurra” Ågren som byggt mängder av friflygande modeller både från ritning och som byggsats. Han provflög oftast sina skapelser från Gamla Uppsala högar.
I tonåren började han som springpojke i farfars konfektionsbutik och fortsatte sedan på legendariska Uppsalafirman Kärnes El. Där uppmärksammades hans tekniska intresse, och han fick göra installationsritningar på ritkontoret.
– Sedan började jag jobba på Nymanbolagen och dotterbolaget Silvercell, där jag gjorde ackumulatorer till försvarets robotar. Det var ett högteknologiskt arbete på den tiden, och jag kom mer in i det tekniska.
När så Monark köpte Nymanbolagen lades verksamheten ner, men genom en av ingenjörerna på Silvercell fick han 1957 anställning som tekniker vid Psykologiska institutionen. Arbetsuppgifterna var många och omväxlande, och han jobbade mycket med professor Gunnar Johansson i hans trafikforskningsstudier:
– Vi undersökte allt från bilförares perception till designen på instrumenten till flygvapnets då moderna jaktplan, och gjorde experiment med olika belysningar, minns ”Gurra” Ågren. 1970 flyttade institutionen till Trädgårdsgatan i kvarteret Munken, och han arbetade sedan där fram till pensioneringen.
Hans engagemang inom UFK fortsatte, och 1980 kunde klubben hyra transformatorstationen Stabbylund som låg perfekt till på vägen mot klubbens flygfält Sundbro. ”Gurra” Ågren var ordförande för klubbens ungdomssektion i tjugofem år, och ledde kurser i modellbygge för ungdomar 1980–2004, två kvällar i veckan.
– Fast eleverna var där övriga dagar också. De byggde nästan varenda kväll. Jag har lärt känna rätt så många grabbar under åren. Många har fått en fin hobby och tekniska färdigheter som de senare haft nytta av i livet. Kanske har jag betytt lite grann, och det är jag till freds med.
Många av hans elever fortsatte sedan att flyga, i andra former. Någon blev flyglöjtnant, andra blev ingenjörer, filosofer och konstnärer. Och fortfarande möter han gamla elever i samband med tävlingar.
Flyget har gett honom flera sidointressen, som fotografering och resor till nya spännande länder i samband med olika tävlingar – både ensam och tillsammans med klubbkompisar.
I källaren har han tusentals diabilder från EM- och VM-tävlingar under åren, de visas ibland i samband med klubbkvällar. Speciellt minns han långresan med svenska juniorlandslaget till VM i Mostar i forna Jugoslavien 1990.
– Jag såg den berömda bron innan den förstördes. Man förstod att det började dra ihop sig när de amerikanska modellflygarna fick order om att genast lämna landet och åka hem.