Sydafrika ett andra hemland

Låt vara att examinatorn vid ett tillfälle under tentamen kallade honom jubelidiot för att han använde en felaktig grammatisk böjning av namnet Jerusalem. Och på soffan i vardagsrummet övernattade en gång vännen och forne arbetskamraten Desmond Tutu.
Axel-Ivar Berglund är en god berättare, men så har han också ett spännande liv att berätta om. Han föddes som missionärsbarn i Sydafrika, och växte upp i norra Zululand. När han började skolan blev han för första gången medveten om begreppet apartheid. Där talades engelska och afrikaans. Själv behärskade han enbart zulu, ett språk som talades av de svarta, och en ålderdomlig svenska med pluralformer på verben; hans mamma kom som ung missionär till Sydafrika 1894.

Som ung vuxen kom han till Sverige och Uppsala för att studera. Planen var först att bli läkare, men han insåg att det skulle innebära ett "alltför medicinskt fokus" i förhållande till prästyrket.
- Jag kände att jag i första hand ville se till hela människan.
Han läste in studentämnena på Fjellstedtska och kompletterade med studier i svenska och svensk historia på Hermods. Men något studentfirande blev det inte. Medan kamraterna på Allmänna läroverket kom utrusande till familj och vänner med de nya studentmössorna på huvudet smög sig Axel-Ivar Berglund ut bakvägen med mössan i hand. Det fanns ingen släkt och inga vänner i Sverige som kunde gratulera honom.

Han skrevs in vid universitetet, där studier i grekiska, hebreiska, latin och filosofi tog vid. Hans lärare var den legendariske orientalisten H S Nyberg.
- Vi var arton stycken som läste hebreiska, men bara två vågade tentera för honom. Resten for till Lund, av ren fruktan.
Axel-Ivar Berglund berättar målande om den muntliga tentamen, där ett av hans svar fick H S Nyberg att dundra "Jubelidiot!" genom det tjocka moln av cigarrök som omgav honom.
- Fast han godkände mig. Dagen därpå möttes vi på trappan till Carolina. Han sa att han kanske hade gått väl hårt åt mig, och att han gett mig spets, ett betyg han ytterst sällan delade ut.

Efter ytterligare studier i kulturantropologi återvände Axel-Ivar Berglund till Sydafrika 1958 som missionär för Svenska kyrkan.
- Sydafrika var hemma för mig. En värld utan svarta människor liknar ju ingenting.
Till en början levde han och hustru Kerstin isolerade med boerbefolkningen. Det innebar en ständig balansgång. Apartheidsystemet innebar bland annat att grannfruarna drog sig för ett besök och en kopp te; en svart person kunde ju ha druckit ur samma kopp.
- Man kunde inte släppa in svarta gäster i huset hur som helst, eller genom vilken dörr som helst. De missionärer som bröt mot apartheid blev utvisade eller nekades förlängt uppehållstillstånd. Det där var ju inte aktuellt för min del, eftersom jag var - och är fortfarande - sydafrikansk medborgare, och således omöjlig att utvisa.

Hans fotointresse avspeglade sig inte bara i tidningar och tidskrifter som gavs ut av Svenska kyrkan. Vid ett tillfälle deltog han i en porträttfototävling i staden Dundee, med en bild av en svart flicka - det enda bidraget som inte återgav en vit person.
Med det fotot vann Axel-Ivar Berglund tävlingen.
- Det var så bra att det inte gick att välja bort. Men det är ganska typiskt, för det var framför allt konst, musik och teater som bröt apartheidens barriärer.

I Sydafrika arbetade han sedan huvudsakligen med utbildning av afrikanska präster. Han tjänstgjorde vid University of Natal i Pietermaritzburg. Under några år arbetade han vid South Africa Council of Churches. Där lärde han känna Desmond Tutu. De håller fortfarande kontakt, och talar sinsemellan alltid zulu.
- Desmond gillar Davidsgården i Rättvik. En gång mötte vi honom på Arlanda och körde sedan till Rättvik. Fast först sov han över hos oss en natt, på soffan därborta, säger han och pekar mot soffan.
- En egenskap, bland många som jag beundrar hos Desmond Tutu, är hans förmåga att prata med barn. Han kunde tala med dem fast de egentligen inte förstod vad han sa. Och de pratade alltid länge, länge med varandra. Han ringde mig strax före jul från Kapstaden och sa "Hej, det är Desmond. Jag ringer för jag har drömt om dig". En dröm i Afrika betyder mer än i Sverige. Där ser man drömmar som Guds sätt att säga till oss att vi har förpliktelser. När vi uppdaterat varandra och skulle till att avsluta samtalet sa han något som också är typiskt för afrikaner: "Vi kan inte säga hej då utan en gemensam bön för oss och våra familjer. Den här gången är det din tur".

I början av 1980-talet reste familjen tillbaka till Sverige. Axel-Ivar Berglund fick nu ansvaret för Svenska kyrkans missionsarbete i Södra Afrika, Liberia, Latinamerika och Sydindien.
Han återsåg Johannesburg efter apartheidens avskaffande, och kunde då stolt konstatera att hans tidigare präststudenter nu blivit både prostar och biskopar.
- En av dem sitter i Kyrkornas världsråd i Genève. Men så var det också hög klass på utbildningen de fick, säger Axel-Ivar Berglund, som fortfarande håller kontakt med vänner och kolleger i Indien och Sydafrika via e-brev.

Sydafrika ett andra hemland

Han är en av de få studenter som fått betyg med spets i hebreiska av H S Nyberg.