– När jag läste Väinö Linnas romansvit inser jag att det är min fars historia böckerna berättar, säger Per Elfström, medan vi slår oss ner i vardagsrummet, som är anslående med sin takhöjd, stuckatur, takrosetter och en praktfullt bemålad kakelugn med förgyllningar och en liten hylla högst upp.
Själv kommer han fortfarande ihåg bomberna över Helsingfors, och de vuxnas hysteri. Också kroppen minns: Per Elfström ryser när han hör ljudet av ett propellerdrivet flygplan.
Per Elfström och hans storebror var två av de omkring 60 000 finska krigsbarn som anlände till Sverige med tåg på 1940-talet, med adresslapp om halsen.
– Jag var två och ett halvt år och min storebror var fyra. Vi skildes åt här i Sverige och växte upp i olika hem. Jag hamnade i Eskilstuna.
Per Elfström tyckte om att läsa och skriva, och efter att ha tagit studenten i Eskilstuna kom han till Uppsala 1963 för att läsa statskunskap. Han ville bli journalist, men för att komma in på den utbildningen krävdes två betyg i statskunskap. Men en man som senare kom att bli Sveriges utrikesminister satte indirekt stopp för hans journalistkarriär.
– Föreläsaren på kursen var så tråkig, så av ren leda hoppade jag av. Han hette Lennart Bodström.
Däremot engagerade sig Per Elfström desto mer i studentteatern i Uppsala, där han för övrigt träffade sin hustru. Han rekommenderar alla unga att pröva på att spela teater.
– Det är ett någorlunda vettigt sätt att hitta sig själv.
Hans omintetgjorda journalistbana och stora konstintresse gjorde att han i stället gick Berghs reklam- och annonsskola, inom området reklam- och annonsteckning.
Senare gick han även en utbildning som marknadsföringskonsulent där. Direkt efteråt, hösten 1969, blev han reklamchef för Upsala-Ekeby.
– Det var ett roligt och stimulerande jobb som jag tyckte mycket om. Det var sorgligt att företaget tvingades lägga ned.
Under 1970-talet arbetade Per Elfström både med den egna konsten och med bildandet av Konstnärernas allmänna fackförening. Han blev redaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Bildkonstnären, och samarbetade mycket med fotografen Putte Sandberg.
– Målet var en rättvisare fördelning av allmänna medel inom bildkonstområdet. Situationen var så absurd att en person som köpte ett konstverk av sig själv fick tio procent i provision. Signaturen OA var vår husgud och han fanns med i varje nummer - ja, herre gud vilken kul tid det var, säger Per Elfström, medan vi bläddrar i tidskrifterna.
Parallellt arbetade han som konstnär och som bildlärare inom psykvården i ett tiotal år, och har haft egna utställningar på ett flertal gallerier och företag.
Men just nu är det skrivandet som dominerar. Per Elfström arbetar med två projekt, en roman och en bok om grafikern Börje Veslen.
– Jag upptäckte honom redan på 1970-talet och anser att han är en världsgrafiker. Vad gäller romanen så känner jag att jag vill skriva en innan jag vandrar vidare. Jag uppskattar att kunna jobba fritt, i lugn och ro. Har man en gång i livet förlorat allt, då vill man inte ha förändringar, säger han och sneglar på arbetsmaterialet, en halvmeterhög bunt dokument på bordet intill.
Tisdagarna ägnar han åt ideellt arbete på Sirius loppmarknad, och det är naturligtvis konst och litteratur som är hans bord.
– Jag sköter bokavdelningen. När det gäller konst händer det att vi faktiskt får in saker som har visst värde.