Redan när Ingrid Nordgren var liten visste hon att hon ville bli sjuksköterska, men som hon säger, på den tiden fanns det inte så många kvinnojobb, om man inte ville bli flygvärdinna eller hårfrisörska förstås.
Ingrid Nordgren är uppvuxen bara 50 meter från den plats där hon bor i dag, och skojar om att hon inte kommit så värst långt i livet. Sin barndom på lantbruket i Djurgården, mittemot nuvarande Brukshundklubben, talar hon om med glädje och kärlek ? speciellt när samtalet kommer in på hennes högt älskade morfar, ?två meter lång och med bruna ögon. Han är den finaste person jag har träffat i hela mitt liv?.
? Min mamma blev änka när jag var två år. Pappa dog dagen innan min födelsedag. På den tiden fanns ingen änkepension, så jag och min mamma och min bror Jan flyttade hem till mormor och morfar och deras bondgård. På den tiden kallades det här lilla samhället Måttan. I början av 1800-talet fanns det ett värdshus utefter gamla Stockholmsvägen som hette just Kom till måtta.
Ingrid Nordgren berättar om en härlig barndom med många vuxna omkring sig. Varifrån tankarna på sjuksköterskeyrket kom ifrån vet hon inte än i dag.
? Mamma var ett tag inne på att jag skulle bli mentalsköterska eftersom den utbildningen var betald. Men min morfar sa: ?Klart jäntan ska bli riktig sjuksköterska?, och finansierade också mina studier.
Som 15-åring började hon sommarjobba på budtjänst på Akademiska. Det var den första av många, många anställningar inom vård och omsorg. Sedan arbetade hon som sjukvårdsbiträde på sommaren och under loven.
? En jul jobbade jag på centralintensiven, ?10-an?, under syster Elsa som blev min idol. Hon tyckte inte att jag skulle gå Akademiska sjukhusets sköterskeutbildning. ?Fröken ska inte gå här. Det är alldeles för stora grupper?, sa hon, och föreslog i stället Samariterhemmets utbildning. Och eftersom hon var min stora förebild gjorde jag som hon sa.
När Ingrid Nordgren ska berätta om förhållandena för eleverna under utbildning säger hon varnande att det kommer att låta som rena 1800-talet. Eleverna bodde på diakonissanstalten, hade inga lås på dörrarna, var tvungna att bära uniform även om de var lediga och fick ha herrbesök till klockan 21 och dambesök till 22.
Som färdig sköterska arbetade hon först på kvinnokliniken och sedan vid Folke Bernadotte-hemmet, där hon var anställd i 17 år. Parallellt läste hon hälso- och sjukvård. Under en period arbetade hon vid Barnsjukhuset, och blev efter det biträdande sjukvårdschef vid Samariterhemmet, under en mycket turbulent tid.
Åter på Akademiska sjukhuset fick hon en tjänst på thoraxcentrum och arbetade sedan som förvaltningschef för habilitering och hjälpmedel. I dag arbetar Ingrid Nordgren som processledare på mellan 30 och 50 procent i SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. Hon erkänner att jobbet ibland känns kluvet:
? Är jag ekonomidirektör eller ska jag se till att folk med funktionshinder ska få det så bra som möjligt?
I en stor del av sitt yrkesliv har Ingrid Nordgren brunnit för syskonen till barn med funktionshinder. Hon jobbar med ett treårigt syskonprojekt, håller föreläsningar i ämnet och sitter i en referensgrupp för Ågrenska stiftelsen i Göteborg som också driver syskonprojekt.
? Många tycker att jag är dum som fortsätter, men jag tycker att det är kul att jobba.
På sin fritid spelar hon gärna golf eller åker skidor.
? Jag tar mig lätt härifrån över Nåsten till Hammarskog.
Ingrid Nordgren läser hellre än hon tittar på tv, och är mån om sina nätverk.
? Vi är tre tjejer som går på bio och äter lunch en gång i månaden. Sedan går jag regelbundet med några andra på opera, och så är det ytterligare några jag går på Konserthuset med.
Ingrid Nordgren tycker mycket om att skriva. Hon har skrivit en bok om sonen Tomas, och en barnbok, Atos, till sina barnbarn
? Och så har jag skrivit Mormors bok, som handlar om mitt liv. Den blir kanske kul för dem att läsa längre fram.