Tänt ljus och fundering på döden
När jag var och tände ljuset på graven funderade jag på döden. Det lyste redan många lyktor runt omkring. Medan jag stod där under trädkronorna gled tankarna i väg. Jag tänkte på när vi prövade den nya trampolinen.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Barnen hoppade gång på gång från trampolinen. De skrattade så det ekade över sjön. Det var härlig svikt i brädan. Trots det hoppade jag bara en gång. Den bar ju rakt ut i mörkret. En gång räckte för mig. Nu efteråt tänker jag på trampolinen och på döden. Som präst har jag flera gånger suttit vid dödsbäddar. Ibland har vi delat nattvardens bröd och vin. Det är en försmak av festen hos Gud. Det är stunder man aldrig glömmer. Jag tänker på att hoppa från trampolinen när jag försöker föreställa mig vad det är att stå inför döden.
Det närmaste döden jag har kommit var när jag var 22 år. Då bodde jag i Tanzania. En natt bröt hjärnmalarian ut i min kropp. Det visste jag inte då, för jag förlorade medvetandet. Att sluta andas minns jag som att falla rakt ut i rymden. Jag föll och föll. Men jag landade mjukt. Det var så mjukt att jag blev förvånad över att det inte var farligare än så att dö.
Det som verkade så otäckt från livets sida, var inte alls farligt när man väl var igenom. Jag minns att jag kände en stor lättnad. Men än en gång blev jag förvånad: Det var när jag vaknade till medvetande igen. Då hade många timmar gått sen jag insjuknade. Me- dan solen gassade in i mitt sjukrum tackade jag Gud för att jag levde.
Medan ljusen lyser på kyrkogården blir jag stående vid järngrinden en stund. Ett ensamt gravkors avtecknar sig mot ljuslågorna. Det ser ut som ett plustecken i mörkret: Dödens makt är begränsad. När jag ser ljusen och korset tänker jag på det gudomliga som lyser genom varje människa. Är inte livet en ständig träning att upptäcka ljuset och värmen i andra människor och hos sig själv?
Man kan ha svårt att se ljus och värme hos sig själv och andra. Det ska man inte döma: Varje människa har sina skäl. Jag upplever att vi lever nära Gud redan här och nu. Är det inte därför våra liv är genomlysta av det gudomliga? Trampolinen kan vara nog så skrämmande. Men korset säger att dödens makt är begränsad.