Med sitt förflutna inom samtliga grenar av folkrörelse-Sverige är Arne Back unik. Han växte upp i frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen, och senare i idrottsrörelsen och arbetarrörelsen. När vi träffas hemma hos honom möter en smidig äldre man på farstutrappan, och jag tror först naturligt nog att det här är en son, som nu ska föra mig till sin årbräckte far. Arne Back är på sitt stillsamma sätt en god och medryckande berättare, och snart rycks vi med i hans liv.
Hans pappa startade 1920 herrekipering i Umeå. Det gick bra, och han kunde köpa både T-Ford och stort hus. 30-talskrisen tvingade honom avveckla sedan han betalat sina skulder. Båda föräldrarna var baptister, vilket på den tiden hade sitt pris:
– Mamma var ett skolljus och ville bli lärare, men fick inte söka in på seminariet på 1910-talet. Baptister togs inte in, för lärare skulle tillhöra den rena lutherska läran. Min pappa satt i fängelse sammanlagt elva månader åren 1915, 1916 och 1917 för att ha vägrat värnplikt. Han ville inte utbildas till att döda människor, och lydde därmed ett fribaptistiskt bud.
Arne Back upplevde tidigt döden på nära håll. Lillasyster dog i den fruktade sjukdomen difteri, han blev själv bacillbärare och tillbringade två månader på sjukhus utan att vara sjuk.
Han visade studiebegåvning, och fadern bestämde att han som den första i hela släkten skulle tentera till läroverket. Som tonåring sommarjobbade han bland annat på häradsskrivarkontoret och skrev ut personkort till hundratals västerbottningar.
– Jag tänkte söka in på folkskollärarseminariets tvååriga studentlinje men linjen inställdes det året. Då frågade pappa om jag ville åka till universitetet och studera till lärare i stället. Under den här tiden var det vanligt att baptisternas barn skickades till högskola. Ett par välbärgade bröder i församlingen ställde upp som borgenärer för ett lån till pappa, säger Arne Back.
– Jag läste inte så mycket läxor men har alltid varit uppmärksam.
Trots att han befriats från lek och idrott på grund av sin diagnos ”TBC??” fick han stort A i ämnet – kanske för att han var med i elitgymnastiktruppen, fick flest poäng på skolmästerskapet (där han deltog i alla grenar), och var målvakt i skolans handbollslag som tävlade i div II.
– Jag fick den största idrottspremien, 24 kronor. Det var så mycket pengar att handen darrade när jag skulle skriva på kvittensen.
Han hade inte samma problem med värnplikten som sin far, utan kunde hänvisa till sin eventuella sjukdom. Han fick uppskov tre gånger, men den fjärde placerades han som malaj på A1 i Stockholm.
– Det var en underlig tid. Jag hamnade på Krigskassan med en enda uppgift: att skriva ut utbetalningskort. Det tog en halvtimme. Resten av dagen stod till mitt eget förfogande, säger Arne Back, som passade på att läsa en kurs i paleografi (skrift på latin och svenska från medeltid till 1700). Han jobbade också två timmar om dagen på försäkringsbolaget Samarbete, och drog en lam kvinna i rullstol till och från hennes arbete.
I det militära erövrade han regementsmästerskap i längd och höjd. På Östermalms IP fick han kontakt med IK Göta, och vann bland annat deras klubbmästerskap i tiokamp. Som kandidat i Uppsala blev Norrlands nation utgångspunkt för hans idrottande.
– Jag blev distriktsmästare i Uppland i grenhopp, stående längd och stående höjd, säger Arne Back som även var distriktsmästare i Umeå i stavhopp utomhus.
Ungefär här avslöjar han chockartat att han aldrig ägnat en enda timme åt att träna, ett faktum med rötter i hans baptistiska bakgrund.
– Det var ju så. Hela nöjeslivet ”föll bort”, för man skulle självklart inte gå på bio, dans eller teater. Idrott stod inte högt i kurs heller, utan man fick smyga med det. Därför ställde jag upp i tävlingar men tränade aldrig, säger Arne Back, som ändå är nöjd med sin frikyrkliga uppväxt.
– Den var jättebra, säger han och ler sitt varma leende,
Arne Back gifte sig 1945, och började sin pedagogiska bana 1 november 1946 som lärare på Hampnäs folkhögskola nära Örnsköldsvik. Sedan följde ytterligare sex år som lärare och 34 år som rektor på tre folkhögskolor. Privat har föreningslivet tagit en stor del av hans tid.
Via radiokurser har han lärt sig spanska och italienska så pass bra att han kan läsa dagstidningar på båda språken. Men 1940-talets språkundervisning har satt bestående spår som han ännu, 70 år senare, har svårt att komma förbi.
– På den tiden fanns det nästan inga lärare som kunde lära eleverna att TALA det främmande språket. Jag vågar fortfarande sällan tala tyska och franska.