Han föddes i Örbyhus där hans pappa var polis och hans mamma hemmafru. Efter något år flyttade familjen till Tierp.
– Där fick jag lära mig att världen kunde delas in i svarta, vita och Tierpare, skrattar han. När föräldrarna skildes flyttade han 1962 med sin pappa till Uppsala och Eriksberg.
– Vi bodde på Gnejsvägen och jag började andra klass i Orstensskolan.
Där bodde far och son tills pappa hittade en ny kärlek. Pappans blivande hustru Mia flyttade in och familjen utökades småningom med två barn. 1986 flyttade de till ett nybyggt hus i Sävja, Staffan Gröndahls andra bostad i Uppsala.
Han var tidigt på det klara med att han yrkesmässigt absolut inte ville gå i pappas fotspår, avskräckt av hans berättelser om jobbet:
– Jag tyckte hans historier var otäcka och var beredd att bli vad som helst utom just polis, säger Staffan Gröndahl som i stället tänkte sig en framtid som egenföretagare.
Men sommaren 1973 fick han sitt första jobb på polismyndigheten i Uppsala, hos Länstrafikgruppen, där han blev civilanställd personalredogörare. Sommarjobbet varade i tre år och då kände han att han kanske ändå ville ge polisyrket en chans. Han började vid Polisen, i Rådhuset vid Stora Torget.
– Som civilanställd gick jag också runt med internposten vilket innebar att jag lärde känna många människor och blev allt mer intresserad av polisens arbete.
Efter Polishögskolan började han 1978 som ensam kvarterspolis i Björklinge, med ett jättepastorat som även omfattade Lövstalöt, Bälinge, Storvreta, Vattholma och Skyttorp.
Stationen var öppen några timmar i veckan, men hade komplett service: hittegods, anmälningar, passförskrivning samt råd och dåd i största allmänhet.
– Det var en jättekul tid, men efter tio år kände jag mig färdig efter att ha gjort det mesta. Jag är en nyfiken person och började känna att variationen var begränsad. Samtidigt tyckte jag inte att det gick att byta upp sig inom Polisen till något roligare än att vara kvarterspolis, säger Staffan Gröndahl som därför började snegla på civila arbeten.
En före detta kollega värvade honom 1988 som utbildare i säkerhet inom handeln, och sedan arbetade han i sex år med att lära butikspersonal ”hur man fångar bovar och hur man låter bli att fånga bovar”.
Han fortsatte 1995 som säkerhetsinformatör på Svenska Stöldskyddsföreningen. Sedan blev han vd-assistent och informationschef och efterträdde 2001 sin vd. På den posten jobbade han i tre år innan han tvingades gå.
– Styrelsen och jag hade olika syn på saker och ting. Ena dagen hade jag jobb, dagen därpå var jag arbetslös. Jag hade ingen möjlighet att sparka dem men de hade möjlighet att sparka mig.
Det var för tio år sedan, och med mycket fritid började han intressera sig för film- och filminspelningar. Detta ledde till att antal roller som statist i filmer och serier som Kommissionen, Kronprinsessan och några Beckfilmer.
– Och så har jag varit folkmassa i en Ica-reklam, skrattar han.
Arbetslösheten blev inte långvarig, för 2004 anställdes han som säkerhetssamordnare i Vallentuna kommun. Där arbetar han med bland annat planering och utbildning för krishanteringsfrågor.
För några år sedan väcktes intresset för att spela teater, särskilt improvisationsteater, och han gick flera kurser.
– Jag fastnade. Hela livet är egentligen en improvisationsteater, utan oneliners.
På senare tid har han blivit intresserad av släktforskning, och innan hans farmor och farfar gick bort intervjuade han dem om deras minnen. Nu i julas kom han i gång igen via ett släktforskningsprogram i datorn. Till skillnad från de flesta släktforskare, som ju mest intresserar sig för de anförvanter som ligger tre alnar under jord, är han främst intresserad av levande släktingar.
– Jag har en stor släkt i Hälsingland, med många kusiner.