Slingrande grusvägar leder till Lunda gård, en pastoral idyll gränsande mot Mälaren. En konstgjord svartvit ko i naturlig storlek bligar från en hage, och i fönstren skymtar två små lamm som sitter blickstilla.
På gården står Nils-Åke Häggbom och rotar i bilen efter sin mobiltelefon. Uppgivet ber han oss ringa hans nummer. Plötsligt svänger en pastellfärgad bil in på gården och parkerar under ett träd. Ut kommer Kjerstin Dellert, sprudlande av energi. Att rigga mötet har inte varit alldeles lätt. Hennes kalender är fullskriven med möten, luncher, föreläsningar och andra engagemang. Hon lovar släppa in oss ”stora vägen”, och försvinner raskt till husets baksida som vetter mot vattnet. Samtidigt ser vi häpna att ”lammen” i fönstret rör sig och att de är bedlingtonterriers.
– Jag har alltid varit djurvän. 1937 fick jag min första bedlington av min älskade pappa, och sedan dess har jag alltid haft samma ras, säger Kjerstin Dellert. Sedan följer en stunds trevligt hundprat: både reporter och fotograf är hundägare och kan prata hund i evigheter.
När vi stiger in i stora salongen på Lunda möts vi av en makalös syn: en stor varg, så naturtroget uppstoppad att vi visa av vårt tidigare misstag först är osäkra på om den är död eller levande.
— Den har rötter i Mora, precis som jag själv. Jag klappar om den varje morgon och kväll, säger Kjerstin Dellert , och njuter av vår förvåning över resten av husets menageri. Mängder av uppstoppade fåglar, en grävling, en räv och ett collage med en grupp uppstoppade ekorrar – en ”ekorrologi” som sonen, konstnären Thotte Dellert, skapat.
– Jag är en riktig ekorre själv, och samlar på allt möjligt. Tidigare reste jag mycket i yrket, och när jag skulle skaffa mig frisk luft mellan framträdandena var det roligt att ha något att leta efter på promenaderna.
På Lunda gård har makarna bott i 28 år, efter att ha lämnat Danderyd. Kjerstin Dellert säger halvt på allvar, halvt på skämt att hon inte ville bo på en plats där folk klippte gräs i sidenskjortor, och med martinin inom bekvämt räckhåll.
– Jag har kämpat hela livet för att bo på landet. Lunda är en livsdröm, säger Kerstin Dellert. Under åren har paret haft hästar, får, gäss och tidvis även lamor på gården. Höns har de fortfarande.
Kjerstin Dellert är uppvuxen i en gammaldags grosshandlarfamilj på Östermalm. Föräldrarna var båda klassresenärer. Hennes avgudade pappa kom från Mora, och började som sjuåring arbeta vid en såg sedan han blivit faderlös. Modern växte upp på Kocksgatan i Stockholm och blev tidigt föräldralös.
Från femårsåldern visste Kjerstin Dellert att hon vill bli sångerska.
Hon minns hur hon använde en stor matta som ”scen”, för dans, sång och teater. Alla i hemmet tvingades titta.
I slutet av 1940-talet vann hon en stor talangtävling i USA och blev stjärna över en natt.
– Och efter tre envisa provsjungningar kom jag äntligen in på Operan.
Där studerade hon sång för bland annat Josef Hislop och Arne Sunnegårdh i Stockholm. Debuten var Sköna Helena på Stora teatern i Göteborg 1951, och Musette i Bohème 1952 på Kungliga teatern i Stockholm. Sedan avlöste de stora rollerna varandra, här och i Europa.
När jag frågar vilken rollprestation hon känt sig mest stolt över svarar hon lite förvånande:
– Stolt har jag aldrig varit, och aldrig nöjd med min egen prestation heller. Men Carmen är bland det roligaste jag gjort, liksom Aniara. Dubbelrollen som Daisy Doodie och Libidellan specialskrevs för mig av Karl-Birger Blomdahl.
Confidencen, Ulriksdals slottsteater, är hon däremot glad och stolt över – ett livsverk som burit rik frukt.
– Confidencen representerar 34 år av mitt liv, säger Kjerstin Dellert som fortfarande är högst aktiv där.
Hon är en stark person som alltid gått sin egen väg. Så när hon 1968, 40 år gammal, gifte sig med den 17 år yngre Nils-Åke Häggblom blev det nästan skandal. Tidningarna skrev, människor chockerades, olyckskorparna kraxade.
– Folk i omgivningen viskade att ”det där ju aldrig kommer att hålla” Och nu har Nils-Åke och jag varit gifta i 42 år. Vi skulle inte kunna existera utan varandra. Han är min tvillingsjäl.
Förutom Confidencen har Kjerstin Dellert ett annat viktig engagemang: kvinnors hälsa. Hon har gjort en tränings-DVD på 15 minuter med rörelser avpassade för äldre. Det är enkla, effektiva rörelser som även rullstolburna kan utföra.
– Jag är socialt intresserad och känner att vi svenskar glömmer att vörda ålderdomen och lyssna på de äldre. Erfarna människor skuffas undan från livet och förpassas till äldreboenden. Där sitter de apatiska framför tv-n redan kl 19. Så kan det ju inte få VARA! Därför reser jag i dag runt på äldreboende för att entusiasmera äldre att röra sig.
Entusiastiskt visar hon lite rörelser, sträcker på armar och ben, och nuddar obesvärat fötterna med sina händer
– Jag försöker köra fem dagar i veckan. Blodcirkulationen ökar, och det är bra för både leder och psyke.
Kjerstin Dellert har sin vitalitet till trots inte varit förskonad från sjukdom. För några år sedan drabbades hon av stroke, och hennes agerande är typiskt. Hon frågade sin läkare hur hon skulle träna upp hjärnan, ”på samma sätt som jag skulle ha frågat hur jag skulle träna ett brutet ben”. Men rådet att börja lösa korsord fann hon väl tamt, så hon kontaktade regissören Lars Löfgren på Kungliga Dramatiska Teatern för att få något mer utmanande.
– Jag fick låna manuset till en 2X50 minuters monolog och började läsa in den. Det tog mig fem timmar om dagen i fem månader. Men det gjorde att jag fick tillbaks min hjärna igen!