Lagom till 50 Ärsdagen Àr Kjell Wilhelmsen ute pÄ en resa lÀngs minnenas allé. Ensemblen ska berÀtta hur det var nÀr de gick i Ättan och var 14 Är gamla.
â Blir man nĂ„gonsin Ă€ldre? PĂ„ mĂ„nga sĂ€tt kĂ€nns det som om man Ă€r kvar i 14-Ă„rsĂ„ldern, sĂ€ger Kjell. Jag mĂ„dde ganska bra dĂ„, var en idrottskille som trivdes bra i skolan. För andra var det den vĂ€rsta perioden i deras liv. Alla har olika historier.
HalvvÀgs genom livet kan han konstatera att mÄnga bitar i hans historia har fallit pÄ plats, Àven om Ären inte har passerat obemÀrkt förbi.
â Jag har tak över huvudet, jag har mat pĂ„ bordet, tvĂ„ fantastiska barn och jag gör det jag helst av allt vill göra. Jag tycker att jag har hunnit med mycket de hĂ€r Ă„ren. Mycket glĂ€dje, men ocksĂ„ mycket sorg. Jag har förlorat en syster, jag har förlorat en son och har jag fĂ„tt cancer.
Kjell Wilhelmsen fick sitt stora genombrott i SVT-dramat "30 grader i februari" dÀr han gav Glenn frÄn Göteborg ett ansikte. En desillusionerad bergvÀrmeinstallatör som lÀmnar allt och drar till Thailand för att hitta kÀrleken och uppfylla sin dröm att fÄ bli pappa.
â Det mĂ„nga inte tĂ€nker pĂ„ Ă€r att jag jobbade i 29 Ă„r i det hĂ€r yrket innan Glenn gjorde entrĂ©. PĂ„ mĂ„nga sĂ€tt Ă€r det Ă€r skönt att genomslaget kom sĂ„ sent, det blev liksom bara en bonus och ett kvitto pĂ„ det man gör.
Succén i tv-serien toppade han sedan genom att skörda stora framgÄngar i "PÄ spÄret" i par med skÄdespelarkollegan Eric Ericsson. TvÄ semifinaler nÄdde duon som fick beröm av bland andra Krister Henriksson för att de upprÀttat skrÄets rykte och visat att skÄdisar inte Àr helt dumma.
â Vi intalade oss sjĂ€lva att "vi gör det hĂ€r för skoj skull", men det stĂ€mmer ju inte alls. Man vill verkligen lyckas och jag Ă€r tĂ€vlingsmĂ€nniska ut i fingerspetsarna och blev skitsur nĂ€r vi förlorade.
Uppvuxen i Göteborg i en arbetarfamilj med norska rötter â pappan och brorsan var hantverkare och mamman jobbade inom kommunen â var det lĂ„ngt ifrĂ„n sjĂ€lvklart att det var i underhĂ„llningsbranschen Kjell skulle hamna.
â Jag gick en teaterkurs pĂ„ TBV nĂ€r jag var 21 och kĂ€nde att jag hittat hem. Sedan fick jag jobb i en fri teatergrupp i SkĂ„ne och flyttade dit och pĂ„ den vĂ€gen Ă€r det.
I dag Àr han etablerad med fast anstÀllning pÄ Göteborgs stadsteater och med ett antal film- och tv-roller i bagaget. B-planen, att söka lÀkarlinjen, har han aldrig behövt ta till och i dag har det tÄget oavsett gÄtt.
â Jag hoppas att jag fĂ„r ha hĂ€lsan i behĂ„ll för i det hĂ€r yrket blir man aldrig pensionĂ€r, de stora rollerna kommer vid 65. Jag Ă€r ju bara pojken Ă€nnu, sĂ€ger han med ett bullrande skratt.
Sinnet Àr med andra ord ljust och alltjÀmt ungt fast han kÀnner att han delvis lever pÄ lÄnad tid, fÀrdigbehandlad men Ànnu inte friskförklarad, frÄn den bröstcancer som han drabbades av sommaren 2015
â Jag tror att jag Ă€r yngre Ă€n jag Ă€r och försöker hĂ€nga med i musikens och filmens vĂ€rld. Jag Ă€lskar mode och klĂ€der och lĂ€ser sju, Ă„tta dagstidningar per dag. Jag kan lite om allt â perfekt för "PĂ„ spĂ„ret" alltsĂ„.
Han hoppas pÄ att fÄ fortsÀtta att kombinera teaterscenen med filmroller dÀremellan. PÄ bucketlistan stÄr ocksÄ att fÄ jobba i Norge.
â Jag tror inte att folk har fattat att jag kan norska, behöver nog pĂ„minna dem om det...
Gladast blir han nÀr folk kommer fram och tycker att han gör ett bra jobb och berÀttar att de kÀnt igen sig, och han har liten förstÄelse för skÄdespelare som tycker att den delen av yrket Àr besvÀrande.
â Jag upplevs nog som en lĂ€ttillgĂ€nglig person. Jag har aldrig Ă€gt en bil utan sitter pĂ„ vagnen varje dag och alltid kommer det fram nĂ„gon som vill prata eller ta en selfie. Har man en dĂ„lig dag fĂ„r man vĂ€l ta taxi till jobbet, det Ă€r inte svĂ„rare Ă€n sĂ„. (TT)