I den lantliga idyllen Underberga utanför Vassunda går Susanne Loheman omkring och väntar otåligt på snön så att hon äntligen kan få ägna sig åt sin älsklingssysselsättning skidåkning. Hon har åkt öppet spår två gånger, Halvvasan sex och Tjejvasan en gång med ena dottern, berättar hon, medan vi slår oss ner i det trivsamma köket och ser skymningen falla.
Här har Susanne Loheman och hennes familj bott i 30 år, alldeles intill golfbanan och med massor av hästar i hagarna runtomkring.
– Fast själva varken rider eller golfar vi, säger Susanne Loheman som förutom skidåkning däremot gärna åker långfärdsskridskor på sjön Valloxen.
Hon är född och uppvuxen i Stockholm och beskriver sin barndom som harmonisk, med en stor, sammanhållen släkt och många äldre kusiner och sysslingar.
– Jag ville bli lärare väldigt tidigt, redan som barn, kanske för att jag är storasyster och de lär ju vara vana vid att bestämma.
Att det blev just barn med språkstörningar och funktionsnedsättningar var ingen slump; två händelser i livet påverkade henne. Som tonåring blev Susanne Loheman tillfrågad om hon ville bli volontär och hjälpa till att dra rullstolar vid Norrbackainstitutet i Stockholm.
– Det var barn som inte kunde gå, och barn som hade cp-skador. Den erfarenheten blev avgörande. Jag började inse hur mycket jag hade att vara tacksam över, och bestämde mig för att bli speciallärare. Att jag i samma veva fick ett kusinbarn som var dövt spelade också in, säger Susanne Loheman, som då lärde sig teckenspråk och sedan kompletterade lärarutbildningen med dövlärarexamen.
Hon började som lärare 1973, på Åland, och blev så småningom dövlärare på Almtunaskolan i Uppsala. Därefter fungerade hon som ambulerande hörsellärare och talpedagog i kommunen. 1984 började Susanne på Hällsboskolan I Sigtuna. Susanne Loheman har även varit enhetschef på Språklådan i Uppsala.
Efter 30 år som lärare arbetar hon sedan 2003 som rådgivare på Resurscenter Tal och språk, Specialpedagogiska skolmyndigheten i Sigtuna. Sina sista yrkesaktiva år ägnar hon åt att föra över sina kunskaper till andra lärare.
– När jag slutade som lärare började jag hålla distanskurser för skolpersonal som möter barn med språkstörning. Jag brinner för att sprida kunskap och använda mina erfarenheter. Språkstörning är en funktionsnedsättning som det finns alldeles för lite kunnande kring. Ingen språkstörning är den andra lik, och jag har mött många barn med språkproblematik som också har nedsättningar inom andra områden utöver sin språkstörning.
Just nu ägnar Susanne Loheman dessutom mycket tid åt att planera en konferens om grav språkstörning som ska äga rum i april nästa år. Då ska 300 kursdeltagare från hela landet, huvudsakligen lärare, träffas under två dagar vid Uppsala Konsert & Kongress.
– Jag är hemskt nöjd med programmet, säger hon belåtet.