Tiden i Afrika fick henne att växa

När Berit Rylander nu åter engagerar sig i Afrikagrupperna är det en cirkel som sluts. Hon har nyligen gått i pension från sitt arbete med utvecklings- och biståndsfrågor på Sida.
– Jag har jobbat i drygt 30 fantastiska år med utbildnings- och metodfrågor i Botswana, Angola, Namibia, Tanzania och Zimbabwe. Det känns så klart roligt att få fortsätta mitt engagemang för utvecklingsfrågor och för Afrika. Nu är jag tillbaka där jag började, som aktivist. Det känns väldigt bra att på nytt börja arbeta med frågorna från ett gräsrotsperspektiv.

Hon talar med värme om åren på Sida, om engagerade människor med en gemensam värdegrund byggd på ett starkt engagemang för utveckling och rättigheter för fattiga människor.
Hennes internationella engagemang började under studieåren i Uppsala då hon var aktiv inom bland annat FNL-rörelsen.
– Jag var konferencier när Jan Myrdal talade inför 4 000 personer här i Uppsala i början av 70-talet.

Av alla år i Afrika minns hon särskilt perioden 1985–1989 då hon jobbade i Angola med flyktingar från SWAPO OCH ANC.
Sedan 1985 och fram till förra året har Berit Rylander levt i rampljuset som ena halvan av ambassadörsparet Rylander, senast i Zimbabwe 2006–2010.
Nu har de återvänt till sin ungdoms stad, men har inga planer på att slå sig till ro och leva pensionärsliv. De har startat en firma och reser runt och föreläser om svenskt bistånd, utvecklingsfrågor, arrangerar seminarier och skriver debattartiklar.

Berit Rylander är uppvuxen i Västerås, och har arbetarklassbakgrund. Pappa var bagare och mamma hembiträde och städerska innan hon fortutbildade sig till fritidspedagog.
– Det var en fin barndom som jag och min lillasyster Lena hade, även om mamma kanske var lite ”överluthersk”. Hon hade rötter i en bondfamilj, och för henne handlade livet väldigt mycket ”att göra rätt för sig”, vara plikttrogen och passa tider. Allt det där präglar mig än i dag. Min pappa var en varm, kärleksfull person, och han sa ofta: Tänk vilka fina flickor jag fått!

Berit Rylander hade läshuvud, och att läsa vidare var självklart. Hon valde språk och utbildade sig till lärare i franska och spanska.
– Lärare var det enda akademiska yrke jag över huvud taget kände till. Jag var enda arbetarbarnet i min gymnasieklass, och den första i släkten som tog studenten.
Hon kände sig aldrig diskriminerad eller stigmatiserad på grund av sin bakgrund.

På skolloven under gymnasieåren reste hon till Paris för att bättra på franskan. Dessutom blev hon passionerad kock och de nyvunna kunskaperna i matlagning gav familjen en chock när hon återvände hem.
– Efter två och en halv månad hade jag gått upp sex kilo.
Hon är dock långtifrån någon soffpotatis utan gillar att vara fysiskt aktiv. Under hela sitt liv har hon alltid haft någon sport på gång, ofta flera samtidigt.
– Jag lärde mig åka skidor så fort jag lärt mig gå och sedan blev det riktiga spiskroksskrillor.
Senare blev det badminton, tennis och golf och numera även styrketräning tre gånger i veckan.

Hon utbildade sig till lärare i spanska, franska, pedagogik och fonetik i Uppsala. På 1960-talet började Berit Rylander engagera sig i ISAK och Sydafrikakommittén. Innan dess handlade det mycket om ”Latinamerika och Che Guevara” och i början av 70-talet blev hon aktiv i FNL.
1968 var hon klar med lärarutbildningen och jobbade ömsom i gymnasieskola, ömsom för ABF medan maken Sten gick UD:s aspirantutbildning.
– Han blev praktikant på Svenska ambassaden i Paris där vi bodde våren 1969. Både Sten och jag tyckte diplomatlivet var stelt och mossigt, så vi lämnade diplomatsvängen. Under en period i början på 70-talet bildades en avdelning för utvecklingssamarbete. På den avdelningen fanns radikala personer som Lennart Klackenberg och Rolf Ekéus, och där började min man arbeta.

1972 flyttade paret till USA, där Berit Rylander var volontär på Indochina Resource Center i Washington DC.
Egentligen ville hon inte resa till USA – ungdomsårens uppfattningar om det imperialistiska USA satt djupt.
– Vi bodde där i två år, en spännande tid som fick mig att förändra min bild av landet, säger hon. och talar om engagemang, aktivism, demokratiska processer, öppenhet och barnvänlighet – och om hur väl de togs togs emot av sina grannar.
Sedan följde en tid i Paris, där maken Sten jobbade på OECD med utvecklingsbistånd. Själv gick hon en tvåårig specialkurs i franska i Sorbonne för utländska lärare.

Mellan 1983 och 2010 har Berit Rylander arbetat med biståndsfrågor som hon fortfarande brinner för och är djupt engagerad i.
– Jag har arbetat med länder i Afrika under 30 år, varav 20 i fält. Jag känner att mina erfarenheter på den afrikanska kontinenten gjort att jag vuxit som människa. I media beskrivs Afrika ofta i termer av kaos och elände, men det finns ett annat Afrika som vi fäst oss vid, med glädje, mänsklig värme, omtanke och generositet. Jag tycker att jag varit privilegierad som haft ett så intressant yrkesliv inom ett område som samtidigt varit ett brinnande intresse och engagemang,