Att skriva om sin chef kan ha sina sidor, men om båda parter är pensionärer är företaget mera riskfritt. Inte ens under hans tid som chefredaktör var det särskilt riskfyllt, för han är den som kanske starkast av alla har försvarat korrekturavdelningen, där jag hade min dagliga gärning.
– Jag föddes i Arvika under brinnande krig, snö och kallt och ofärdstider. Strax därefter blev min pappa inkallad, börjar Jörgen Ullenhag ödesmättat.
– Sin första permis fick han till mitt dop, på nyårsdagen 1942, lägger han till.
Han berättar vidare att släktingar gömde norska flyktingar i källaren, vilket verkligen fick ske i smyg, eftersom en känd nazist bodde i huset mittemot.
– Så uppväxten var starkt påverkad av kriget. Det är nog därför som jag har blivit intresserad av historia, säger han.
Under uppväxten var det framför allt två saker som upptog hans tid och intresse: idrott och politik. Han spelade basket i sitt skollag, som var mer eller mindre identiskt med det KFUM Arvika-lag som 1960 gick upp i allsvenskan, där han i debutmatchen satte Arvikas första allsvenska poäng alla kategorier. Han spelade pingis och blev Arvikamästare. 1958 belönades han av Folkpartiets ungdomsförbund för att ha värvat flest nya medlemmar till förbundet och blev året därefter ordförande i FPU Arvika. Dessutom blev han elevrådsordförande.
Det vore ofint att antyda att hans popularitet hade draghjälp av att hans pappa var delägare i glassfabriken Glacier, men det kan knappast heller ha legat honom i fatet.
– Det var Sveriges tredje största glassbolag ett tag. Jag jobbade som springgrabb där och fick hjälpa till med att emballera glass som skulle skickas runt omkring i landet, berättar han.
Han tog studenten och gjorde militärtjänst på A9 i Kristinehamn och åkte sedan till Uppsala för att börja plugga. Med sig på resan hit hade han studentkamraten Odd Engström, som tänkt bli yrkesofficer men som Jörgen Ullenhag övertalat att följa med för att se hur det var i Uppsala.
– Vi skulle få bo hos min hyrestant, men tåget var försenat så vi kunde inte ta oss dit. Det ösregnade och vi sprang över Kungsgatan till Hotell Svea, som låg där, och frågade om de hade rum. Det hade de inte, men de tyckte synd om oss, så Odd fick ligga i en garderob och jag i ett badkar, minns han.
De blev kvar här båda två, De må ha haft olika politisk inriktning, men det påverkade inte vänskapen.
Här i Uppsala läste Jörgen Ullenhag samhällsvetenskapliga ämnen, statskunskap, nationalekonomi och sociologi, men ”värvades” till ekonomhistoriska institutionen, där han också träffade sin blivande fru Kersti.
Allt detta resulterade i såväl äktenskap 1966 som disputation 1970, hon efter gamla ordningen och han efter den nya, varefter de båda gick lärarhögskolan. Han hann under denna tid också sitta i kommunfullmäktige och i drätselkammaren, som det hette.
Att på detta utrymme redogöra för hans karriär låter sig inte göra, men han blev så småningom byråchef på Uppsala universitet och chefade för utbildningsbyrån, en tjänst han behöll även under de nästan tio år som han sedan satt i riksdagen. Därefter var han Saco-ordförande under åtta år och sedan UNT:s chefredaktör lika länge.
– Jag har funderat över det här med att bli äldre. Man kan ha två perspektiv: dels tunnar det ur, vänner faller ifrån. Det gör en mer ödmjuk. Familjen blir då allt viktigare. Dels är det annorlunda att bli 70 nu än förr, man är inte lika ”gammal” som man var vid samma ålder i tidigare generationer. Man kan vara aktiv längre och man tar vara på äldres kompetens bättre nu än kanske förr, tänker han högt.
– Jag har många vänner i Uppsala och vi träffas och äter lunch ibland, jag cyklar mycket, simmar och går på Friskis och Svettis. Och så har jag ju många intressanta uppdrag kvar. Så jag har inga sysselsättningsproblem, säger Jörgen Ullenhag avslutande.