Hon är en öppen och reflekterande person och verkar inte ha några problem med att bli intervjuad under arbetets gång. Men så har hon också ett flankstöd med under hängningen: sambon Klaus.
Marja Forsberg är född och uppvuxen i Helsingfors, och berättar om en trygg uppväxt och en fantastisk mamma som hon tycker hon är stor tack skyldig.
– I tonåren levde jag loppan med mina kompisar. Vi var ett kompisgäng med både killar och tjejer som hade jättekul. Det var aldrig någon sprit med i bilden för vi var alla nykterister och medlemmar i Kyrkans ungdom i Helsingfors, säger Marja Forsberg som inom parentes var såpass busig att hon fick gå om en klass.
– Jag var klassens sämsta elev. Senare i livet när jag blev lärare hade jag förstås stor nytta av den erfarenheten.
Hon drömde om att bli jurist, och efter gymnasiet fick hon jobb på finska UD:s näringsavdelning.
Anledningen var hennes kunskaper i ryska som värderades högt. 1968 flyttade hon till Sverige.
– Kärleken tog mig hit, säger hon enkelt.
Som gift bosatte hon sig i Uppsala, och började som studiecirkelledare vid Kursverksamheten innan hon blev 4–9-lärare i Uppsala.
Familjen flyttade sedan till Lycksele, där hon arbetade som högstadielärare. Men Marja Forsberg tyckte inte om den tystnadens kultur, ”munkavlen”, som hon menar präglade staden.
– Ett av mina första intryck av Norrland var ett föräldramöte, där jag var med som förälder. Ingen av de andra sa ett enda ord under mötet. När jag öppnade munnen vände sig alla om och stirrade.
Hon arbetade som lärare i 38 år, de sista åren med specialpedagogik. Och hon studerade parallellt med arbetet nästan hela sitt liv. Hennes passion för juridik ledde till en jur kand. Hon hade småbarn då, men pluggade på nätterna.
– Det tog tio år, säger Marja Forsberg som också har två fil kand-examina, i bland annat estetik, konstvetenskap och litteratur. Hon väckte även den slumrande ryskan till liv på Slavicum.
2000 flyttade hon tillbaka till Uppsala som änka efter tolv år i norrbottnisk exil.
– Det var härligt att återvända! Atmosfären var en helt annan och klimatet kändes mycket friare än i Norrland.
Hon har alltid tyckt om att skapa, och i gymnasiet gjorde hon gärna porträtt. I dag är hon konstnär på heltid och har deltagit i många utställningar, på egen hand och tillsammans med andra. Sedan 20 år tillbaka målar hon i olja. Utställningen i Alunda består huvudsakligen av bildvävar. Hon lärde sig konsten att väva porträtt av konstnären Berit Sahlström i Uppsala, och använder lingarn och möbelull, väver för hand med garn och nål. Varje arbete tar runt tre månader, berättar hon medan vi står framför porträtten av Marilyn Monroe, Nelson Mandela och Michael Jackson.
– Jag måste på något sätt känna för den person jag väver, så jag studerar personen, läser livsberättelser och samlar bilder. Det är inte främst likheten jag strävar efter. Jag gör min tolkning av det jag uppfattar och ser hos människan, säger Marja Forsberg som är medlem i Upsart, en förening med sju konstnärer. Gruppen ska ställa ut i Harg, Stockholm och Uppsala i sommar och höst.
För fem år sedan förändrades Marja Forsbergs liv när hon träffade sin sambo Klaus. Paret har många gemensamma intressen. De tycker om naturen, fjällvandringar och att vistas i sommarhuset i Östhammarstrakten.
– Nu drömmer vi om att skriva om våra liv. Vi har mycket att berätta, båda två, säger Marja Forsberg som beklagar att hon saknar en svensk dialekt.
– Det känns som en fattigdom. Jag saknar det genuint svenska samtidigt som det finska inte heller är rätt för mig. Rikedomen i finska språket är tyvärr inte längre lika tillgänglig som förut.