Bertil Frisk växte upp på en gård som hans pappa arrenderade av baron Rutger von Essen på godset Skokloster. På gården fanns kor, hästar, grisar och höns och mycket arbete. Efter skolans slut hjälpte han till på gården och om vintrarna högg han timmer i skogen med sin pappa.
– Någon fritid hade man inte som bondunge, säger Bertil Frisk som i nöjesväg bara kan dra sig till minnes några enstaka pingismatcher i bygdegården. Efter 8-årig folkskola fortsatte han att jobba på gården med sin pappa. Men 1963, när han var 18 år, förändrades tillvaron för familjen.
– Baron ville ha hela socknen och sa upp arrendet så vi måste flytta.
Efter auktionen, där djur, redskap och inventarier gick under klubban, bosatte familjen sig i Husbyborg. Hans pappa blev tillskärare på Kappfabriken i Uppsala.
Det var en stor omställning för honom. Men han jobbade på, och blev kvar där till pensioneringen, säger Bertil Frisk som själv genast fick jobb på Posten på Bangårdsgatan. Där arbetade han fram till värnplikten vid en arbetspluton på P1 i Enköping.
– Vi bondungar var eftertraktade av pansartrupperna för att vi kunde handskas med motorer, lastmaskiner, bilar och motorsågar, minns han.
Efter lumpen började Bertil Frisk köra ut glass för GB som hade huvudkontor i Boländerna. Genom en släkting fick han sedan jobb på Pååls Bröd. 1966 erbjöds han att bli distributör.
– Många tyckte det var dumt att sluta på GB. Hos Pååls hade jag ingen fast lön utan 6 procent på inkomsten. Men det gick jättebra, pengarna tickade in och jag blev kvar där till 1974.
Samtidigt som företaget expanderande blev dock jobbet alltmer jäktigt. Bertil Frisk drog på sig vad han kallar stresshjärta.
– Vid ett tillfälle fick jag sådan hjärtklappning att jag var tvungen att ställa bilen i Märsta för att hjärtat slog så väldigt.
Under en period sålde han flygfoton och arbetade även som konfektyrsäljare för Pix i Gävle.
– Jag är faktiskt känd för att kunna nasa vad som helst, till och med tyska dammsugare. När jag var ung drömde jag aldrig om att jag skulle kunna sälja, säger Bertil Frisk som 1979 sadlade om och började som grossist för Åhusglass i Uppsala. Han hade redan tidigare kontakt med handlare och kioskägare som föredrag Åhusglass framför GB-glass. Arbetsdagarna blev långa, och villan fungerade i många stycken som kontor och var fikaställe för de fem chaufförerna. Hustrun skötte bokföringen.
– Vi har alltid jobbat ihop, jämt.
Det var gyllene år men mycket jobb. Om somrarna jobbade han mellan 6 på morgonen och halv tolv på natten.
Men hårt arbete i barndomen och tunga lyft i arbetslivet gjorde att kroppen tog stryk. Bertil Frisk fick ryggproblem redan i 30-årsåldern, och 1991 sa ryggen slutgiltigt ifrån. En anställd fick ta över. Själv ombads han sköta en tidigare kunds kiosk över sommaren. Sedan arbetade han på Texaco i Svista, drev en tid närbutik i Tuna backar och startade café vid Uppsala flygklubb. Sina sista yrkesverksamma år innan pensioneringen 2003 var han skolvaktmästare vid Fyrisskolan. Bertil Frisk engagerar sig gärna i andra människor, och i början av 90-talet, innan murens fall, körde han två hjälpsändningar med sjukhusmaterial till Estland.
– Då gällde det att man kunde muta tullarna, minns han.
En rad tillfälligheter ledde till att Bertil Frisk träffade sin blivande hustru Sylvia. Hon jobbade i köket på Akademiska, hade missat bussen och var på väg hem till Tuna backar. Han var ute på raggarrunda med sin Saab 96:a och kollade efter tjejer.
– På Svartbäcksgatan såg jag en brutta som verkade trevlig. Det slutade med att jag skjutsade hem henne. Vi pratade hela natten fast vi skulle upp och jobba tidigt båda två. Kvällen efteråt gick vi på bio. Sedan dess har det varit vi. Paret bodde först i lägenhet i Uppsala innan de 1969 flyttade till Lövstalöt
Historien om Bertil Frisk skulle inte vara komplett utan hans tomtar. För åtta år sedan började han samla på tomtar, och den rådande noteringen är (i skrivande stund) 4 045 stycken.
– Ju fler tomtar ju bättre! Fast efter ett par år insåg jag att om jag skulle fortsätta så måste jag ha lite metod och struktur, säger Bertil Frisk som tänker donera sin samling till något museum när den tiden kommer.
– Jag vill inte att tomtarna ska skingras hursomhelst inte.