Vi träffas i lägenheten på S:t Olofsgatan. Överallt finns frodig grönska, och det är Rolf Torstendahl som sköter växterna.
– Jag gillar inte sterila miljöer och vill ha det grönt omkring mig.
Rolf är född i Eksjö och växte upp i en frikyrklig miljö. Han var djupt engagerad i fritidsverksamheter för unga, och deltog i olika bibelstudier. Skolan avskydde han; det gick långsamt och var tråkigt, och under en period var han dessutom mobbad.
– Jag kunde läsa mycket bättre, vilket mina plågoandar avskydde.
På gymnasiet blev filosofi det stora intresset. Han läste allt från Platon till Bertrand Russel, och började undra om det som sades i predikningarna vara sant.
– Efter par år efter studentexamen kände jag att jag inte kunde låtsas vara kristen längre.
Rolf kom till Uppsala 1954 och läste filosofi för Konrad Marc-Wogau. Han engagerade sig i Liberala studentförbundet som ordförande för den lokala klubben, och i Folkpartiet. Men då partiet sade nej i pensionsfrågan 1957 lämnade han.
– Folkpartiet släppte det socialliberala och blev enbart liberaler, säger Rolf som inte gör någon hemlighet av att han i dag sympatiserar med Socialdemokraterna. Han läste sedan historia, och förklarar frankt att han – i alla fall då – inte direkt brann för ämnet.
– Det var ett försörjningsbeteende. På 50-talet var ju lärarbanan öppen för akademiker.
Han doktorerade 1964 i historia, men uteblev från sin promovering.
– Redan i början av mina studier retade jag mig på att det akademiska Uppsala var så ceremoniellt. Jag valde därför att promoveras som ”absens”. Det var en principsak, flera i min generation gjorde likadant, säger Rolf (som dock accepterade att promoveras som jubeldoktor 2014).
Han tjänstgjorde som lektor och docent vid Historiska institutionen i Uppsala, och blev 1978 professor i historia vid Stockholms universitet.
– Jag trivdes bra. Studenterna hade ärvt en revolutionär attityd från 60-talet. Klimatet var annorlunda än i Uppsala, där man var mer läromässigt inriktad på marxism som vetenskap.
1981 återvände han till Uppsala som professor i historia. Bland tidigare elever märks Peter Englund och Åsa Linderborg. Under en period var det stora engagemanget The Swedish Collegium for Advanced Study in the Social Sciences, som han byggde upp från grunden 1985.
– Det blev ett av de mest respekterade kollegierna som finns, med världsledande forskare, säger Rolf som var prefekt på institutionen 93-97, och dekanus för historisk-filosofiska fakulteten.
Hustrun Tamara som också är historiker, träffade han i Falun 1989 på en konferens om bergshantering i Sverige och Ryssland. Paret reser ofta dit; hustrun är docent vid ett Moskvauniversitet.
– Jag trivs i Ryssland, där vi har många vänner. Mitt intresse för förhållandena i där har gjort att jag engagerat mig i ämnen som legat rätt långt från mitt fack, säger Rolf och övergår till att förtjust tala om ryssarnas passion för kärleksfulla diminutiver. Han har själv många smeknamn på sin hustru:
– Och mitt bonusbarnbarn Anna kan heta allt från Anja till Anka. I Ryssland kallas ingen vid sitt dopnamn!
Kunskapstörsten driver Rolf att fortsätta forska. Som i många andra sammanhang rör han sig i gränslandet mellan historia och filosofi, och publicerade nyligen en bok om historikerprofessionens uppkomst och utbredning. Just nu skriver han om ”historical evidence”.
– Det handlar om hur historiker bevisar vad de anser sig ha kommit fram till. Jag sitter på Carolina så mycket jag hinner, och känner mig glad och privilegierad över att möjligheten finns.