Ett sorgträd är en kulturväxt som mestadels återfinns på kyrkogårdar. Gemensamt för sorgträden är att de har hängande grenar och bär det latinska namnet pendula (pendere= hänga), berättar Staffan Lundstedt, hortonom och kyrkogårdskonsulent vid Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation.
– Sorgträdens grenar som hänger neråt ska symbolisera och förstärka de anhörigas sorg. Den som sörjer står sällan med rak rygg.
På kyrkogårdarna finns en utbredd kännedom om dessa träd, och man talar ofta om sorgträd och ibland även om så kallade uppståndelseträd – tujor som symboliskt sträcker sig upp i himlen.
Flera arter av sorgträd, däribland ask och alm, har under senare år drabbats av sjukdomar och försvunnit från begravningsplatserna. I början planterade man träd på kyrkogårdarna därför att de ansågs ha en ”renande inverkan”. Men i mitten av 1800-talet började det bli modernt att plantera sorgträd. Enskilda dödsbon och sterbhus placerade sorgträd med hängande grenar på eller i anslutning till graven.
1861 års kyrkoplan för Nicolaikyrkan i Lidköping listar till exempel 14 olika ”sorgträd” och ”sorgbuskar”. Förteckningen innehåller hagtorn, gullregn, bok, ask, poppel, pil, lind, alm, rönn och päron. Även kyrkogårdsförvaltningarna började snart plantera sorgträd och även alléer av sorgträd på begravningsplatsens allmänna delar.
– Solitära träd och häckar blev också en hjälp för människor att orientera sig på kyrkogårdarna i städerna. Och trots alm- och aspskottsjukan finns det fortfarande stora, gamla gravträd kvar på våra kyrkogårdar, säger Staffan Lundstedt.
Det är just alm och ask som varit de vanligaste sorgträden. I dag ersätts de av pil, sälg, japansk rönn och prydnadsäpple. Det svåra är att få tag i härdiga sorter som kan förädlas i plantskolor och sedan komma ut på marknaden. En del arter är dessutom inte särskilt långlivade. En hängande björk till exempel, blir sällan mer än 70 år medan andra trädsorter kan bli flera hundra år.
– Ofta kräver de nya sorgträden två ympningar. Man ympar först på roten för att trädet inte ska krypa på backen, och sedan på stammen. Än i dag planteras sorgträd, fast inte i särskilt stor omfattning, säger Staffan Lundstedt.
Riksantikvarieämbetet har uppmärksammat att det gröna kulturhistoriska arvet sällan noteras av arkivarier och arkeologer som ju ofta koncentrerar sig på ”det gråa arvet”, stenar och byggnader.
– Det gröna kulturarvet glöms ofta bort. Men det lever och behöver kontinuerligt förnyas, säger Staffan Lundstedt. Som ett led i det arbetet har Programmet för odlad mångfald vid Sveriges Lantbruksuniversitet startat ett kyrkogårdsupprop för att efterlysa kulturhistoriskt intressanta växter på kyrkogårdarna.
Bland annat har man hittat en hängasp, Populus tremula Pendula i en gammal slottspark. Aspen förökas nu vid SLU i Alnarp och kommer på sikt att finnas i handeln.
– Hängaspen har dubbelt symbolvärde. Folktron säger att Jesu kors var gjort av aspträ, och aspen blev därför dömd att för alltid stå med darrande blad, berättar Staffan Lundstedt.