I somras besökte Heljo Jöehrs ett gym för första gången. Hon blev omedelbart förtjust i träning, och besöker ”sitt” gym, Curves i Årsta åtminstone tre gånger i veckan. Där kör hon ett träningspass på 50 minuter, inklusive stretching tillägger hon samvetsgrant.
– Det finns ingen åldersgräns uppåt för att börja. Jag tyckte på en gång om att träna, och gillar att kunna ta allt i min egen takt. Jag märker ju att jag har fått mer styrka, så visst har träningen gjort lite nytta. Och det känns bra att det är ett gym för enbart kvinnor, säger hon medan vi slår oss ner vid köksbordet, där den bleka decembersolen lyser in genom fönstret.
Heljo Jöehrs är född i svensk-estniska byn Korkes, 70 km från Tallinn. Skolgången var det si och så med. Hon började skolan först när hon var nio.
– Det fanns några svensktalande i byn, och det var sagt att barnen skulle gå i svensk skola. Man hade skolstart vartannat år, men när jag skulle börja var klassen redan fylld, så jag och grannflickan fick vänta ett år till innan vi började. Sedan kom ju kriget, så skolåren i Estland var egentligen bortkastad tid.
Hon upplevde de ryska bombningarna av Tallinn 1943, då hon vistades hos en släkting.
– Pappa var i kriget, soldater kom till byn, folk skickades till Sibirien. Morfar var jätterädd, för i byn bodde fler ryssar än ester, och en av dem hade ett ont öga till honom.
Heljö Jöehrs var 13 när hon med mormor, mamma och småsystrar kom till Sverige och Lidingö 1944. Eftersom de var estlandssvenskar reste de på lovlig väg, med båten Johan.
– Vi slussades till Frälsningsarmén där vi fick övernatta efter avlusning, och sedan vidare till förläggningen Fagersjö. Sedan bodde vi sedan i Sölvesborg och Kalmar. Jag minns att mamma försörjde oss den första tiden genom att plocka potatis.
Det var meningen att morfadern skulle komma efter, men han förmådde inte lämna sin mark.
– Senare fick vi veta att han hittats död i sitt potatisland. Pappa såg vi aldrig mer. Men han överlevde kriget och gifte om sig med en änkefru i byn. Han dog i tuberkulos bara några år senare.
Heljo Jöehrs hade just fyllt 14 år när familjen flyttade till Uppsala och en lägenhet på Drottninggatan 3.
– Mamma var duktig att sy och fick jobb på en blusfabrik på Kungsängsgatan. Jag gick i skola i Luthagen. Sedan flyttade vi till Roslagsgatan, och jag gick femman och sexan i Vaksalaskolan. Men jag hoppade av ”praktiskan”, där jag lärde mig stenografi, tyska och lite engelska. Officiellt var det för att hjälpa mamma med mina småsystrar som var mycket yngre än jag. Men nu på gamla dagar inser jag att jag var skoltrött.
Som skolflicka sommarjobbade hon på 88-öresbasaren, och som diskerska på Flustret. Genom släktingar som var anställda på Postgirot i Stockholm fick hon jobba där ett par somrar.
– I slutet av 1940-talet var det en jättestor arbetsplats med mest kvinnor. Många var utlänningar, från Baltikum och Polen. Jag trivdes och ville jobba kvar, men var tvungen att sluta eftersom personalen var övertalig.
Heljo Jöehrs arbetade en tid på Strumpfabriken i Uppsala, men så hörde släktingarna av sig och berättade att Postgirot anställde folk igen.
– Du måste måla upp dig, för det är det man går efter, var ett av råden jag fick när jag skulle söka jobb där, minns hon.
Heljö Jöehrs stannade sedan på Postgirot resten av sitt yrkesliv, i nära 50 år. Hon är en erfaren pendlare, och tror att tåg- och trafiksituationen är värre i dag än vad den var på 50-talet.
– Som jag minns det hände det väldigt sällan att man kom försent på grund av tågkrångel. På den tiden tog det en timme och tio minuter till Stockholm, för tåget stannade vid varenda liten station mellan Stockholm och Uppsala.
Heljo Jöehrs gick i pension från Postgirot 1993. Fortfarande träffar hon kamrater från den tiden, senast för bara ett par veckor sedan, då väninnorna reste till Åland.
Men pensioneringen blev till en början jobbig.
– Mina vänner bodde ju i Stockholm, jag hade inga kamrater här i stan. Men så upptäckte jag PRO, och där har jag varit aktiv sedan mitten av 90- talet. Det var ett bra sätt att få nya vänner.
Och när hon berättar om hur hennes dagar ser ut, förstår man att hennes vänner brukar säga att det inte är någon idé att ringa, för de får inte tag på henne i alla fall.
– Jag har fullt upp. Pensionärsföreningen har möte varje onsdag, och jag är fikabrödsansvarig. På fredagarna blir det kortspel i vår lokal på Byggmästargatan, och varannan fredag är det squaredance. Och så har jag ju mina vänner och min träning att tänka på.