Aila Aune föddes i finska Rääkylä och växte upp i staden Jouensuu mitt under brinnande krig. Hennes storasyster dog i samband med vinterkriget 1939, och hon minns fortfarande synen av den lilla uppskottade graven.
– Sedan kom fortsättningskriget. Ryssarna släppte sina bomber bara 100 meter från den källare byborna gömde sig i. Vissa grät, några bad, alla var rädda, säger hon på mjuk, uttrycksfull finlandssvenska.
Senare flydde familjen tillsammans med släktingar ut i skogen och bodde i ett tält inuti en lada.
– Vi var flyktingar i Finland. Därute i skogen var vi många, farbröder, fastrar och kusiner. De mossklädda stenarna under träden såg ut som stora gravstenar. Vi barn lekte begravning och plockade blommor och la på stenarna: vi hade ju döden omkring oss hela tiden.
När freden kom fick Aila Aune äta en apelsin för första gången i sitt liv.
– Sedan dess är apelsiner det underbaraste jag vet. Kanske det är därför som jag än i dag tycker om orangefärgade accenter här hemma, funderar hon.
1957 kom Aila Aune till Sverige och Göteborg, där hon jobbade med ”allt sådant som inte svenskarna ville göra”. Hon var vårdbiträde på ett sanatorium, städade, diskade och arbetade som servitris, bland annat vid studentkåren i Göteborg. Men inom sig bar hon på en vilja att studera.
– Jag ville inte servera hela livet.
På sanatoriet Hultafors utanför Göteborg, vackert beläget vid en sjö, mötte hon 1957 sin Kenneth, som hade en norsk pappa och en dansk mamma. De brevväxlade i två år innan de gifte sig 1959 och bosatte sig i Göteborg. Där förverkligade Aila Aune sina planer på att studera genom att börja läsa historia för professor Erik Lönnroth.
– Å, så jag trivdes! Det var roligt och spännande. Att studera var faktiskt jätteenkelt. Min pappa hade inte velat att jag skulle läsa vidare eftersom jag ju ändå bara skulle gifta mig. Hemma hade vi bara två böcker, Bibeln och psalmboken. Mina föräldrar tillhörde den gamla generationens människor, säger Aila Aune, som minns hur hennes mamma satt på sängkanten och sjöng medan hon kardade eller spann.
Aila Aune fortsatte läsa statskunskap för att få ihop till en fil kand, som hon tog i Göteborg 1966. I mitten av 1960-talet flyttade familjen till Umeå, där maken fått arbete. Aila Aune fortsatte plugga och tog en fil lic i statskunskap 1972 vid Umeå universitet. Hon har bland annat forskat om finländska invandrares fackliga aktiviteter inom Metallindustriarbetareförbundet.
– Min licentiatsavhandling lästes av Olof Palme, och den fick honom att överraskande föreslå att invandrare som bott i Sverige i mer än tre år skulle få rösträtt i kommunal- och landstingsval. Detta genomfördes också 1976.
Aila Aune har själv varit socialdemokratisk fritidspolitiker i Norrköping och Uppsala, dit hon flyttade 1997.
1975 fick hon arbete på Statens invandrarverk, där hon arbetade fram till 1997, då hon slutade som avdelningsdirektör med god överblick över de senaste 30 årens invandringspolitik.
– Jag sysslade mycket med siffror och statistik, och jag gillade det. Varje år skrev jag rapporter till bland annat regeringen och gjorde aktuella uppföljningar om flyktingsituationen i landet, säger Aila Aune medan hon bläddrar i några pärmar med statistik och rapporter.
Aila Aune var med om att införa invandrarkunskap i högskoleämnena, och är också initiativtagare till samordnad tolkservice, vilket påverkat tolkutbildningen och används än i dag.
På sin fritid sjunger hon eller målar tavlor i olja, gärna landskap och fåglar. Redan 1959 gick hon sin första ABF-kurs i oljemålning
– Jag sjunger i den finskspråkiga kören Ursula systrar och är så glad att kören finns. Vi sjunger på Självständighetsdagen, mors dag, finska församlingsaftnar och vid mässor i Samariterhemmets kyrka. Kören har en blandad repertoar som tilltalar mitt hjärta. Och tänk, för första gången på 50 år i Sverige får jag sjunga på finska igen, svårmodiga karelska sånger som Taivas on sininen ja vaikoinen.