Christer är född i München, där hans svenska pappa och tyska mamma träffades efter kriget. 1961, lagom till han skulle börja skolan, flyttade familjen till Sverige och Åtvidaberg, som dåförtiden hade en blomstrande skrivmaskinsindustri där nästan alla jobbade.
– Att komma till Åtvidaberg var som ett magplask. I det intensiva München fanns mycket folk, och där var ständigt liv och rörelse, minns Christer, som även har minnen av efterkrigstidens kolonner med krigsmateriel som rullade genom landet.
– Och jag glömmer aldrig när vi var på väg hem och satt på i kupén i Nordpilen, tåget mellan Hamburg och Stockholm. Vakter sökte genom allt, och en av dem lyfte på korvskivan på min smörgås för att se vad som fanns under.
Christer talade flytande tyska och förstod svenska när han kom hit, men efter bara ett halvår i skolan talade han svenska klockrent. Några gliringar om sina tyska rötter upplevde han inte förrän i tonåren, då det kunde hända att någon skrek ”Hitlerunge” efter honom.
– Men det gjorde bara att man fick skinn på näsan, säger Christer som började spela fotboll. Han spelade i en elitklubb i Åtvidaberg tills han var 15:
– Konkurrensen var jättehård, så jag gav tilll slut upp. Jag spelade i samma lag som Ralf Edström och Thomas Wernersson. Thomas och jag gick i samma klass i nio år.
Efter skolan blev Christer lärling vid Facit skrivmaskinsfabrik i Åtvidaberg i tre år, men efter 1970 bar det utför med koncernen som misslyckades med att klara ett teknikskifte och konkurrerades ut.
Han jobbade där några år, inann verksamheten lades ner och han fick börja se sig om efter nytt jobb.
– Jag hittade ett på Vallfeldts snickeri i Storvreta och hoppade på tåget. På den tiden talade jag så bred östgötska att ingen förstod vad jag sa, säger Christer och skrattar.
Efter något år fick han anställning på Uppsala kommun där han jobbat sedan dess, i dag ute vid Hammarskog.
Christers stora intresse är historia, även om han framhåller att han mest av allt gillar att njuta av livet: umgås med barnbarn, såsa, dressera hundar och titta på tv (helst Family Guy och Simpsons).
– Jag är en vanlig kille som tycker om att ta det lugnt. Jag har aldrig suttit framför en dator i hela mitt liv och kommer inte att göra det heller. Till slut blir man så översållad av information att det inte går att ta åt sig någonting alls, säger Christer som däremot gärna läser historiska fackböcker och romaner.
Han har avgränsat sitt intresse till tiden kring andra världskriget för att kunna följa sin mammas släkt på sin morfars sida.
– Det känns viktigt för mig personligen.
En högst levande kontakt har han med sina mostrar i München, som ser till att han håller sin tyska flytande.
– De ringer kors och tvärs, liksom mina andra två mostrar som hamnade i England efter kriget.
Sin blivande hustru Rose-Marie träffade han 1980 hos bekanta, på en fest han först inte tänkte gå på. I år firar de 35-årsjubileum.
– Och fler år tillsammans ska det bli, lovar Christer och ger hustrun en kärleksfull blick tvärsöver köksbordet.
Familjen bodde i många år i Gränby, där barnen växte upp, men för ett år sedan flyttade paret hit till femte våningen på Albert Engströmgatan. De har tolv barnbarn mellan ett och 20 år som de umgås intensivt och gärna med.
– På helgerna är det bara barnbarnen som gäller. Knappt har de kommit över tröskeln förrän det ska göras något. Man är en riktig patriark. Ibland är det skönt att åka till jobbet så att man kan få lite lugn och ro, säger Christer, men han verkar långt ifrån missbelåten över situationen.