I sin lilla lägenhet på Björngården sitter Gisela Thomson och ser tillbaka på sitt liv. Medan hon återberättar minns hon allt mer, och ibland blir känslorna henne övermäktiga.
Hon är född i byn Versmoold, nära Münster och Osnabrück, där föräldrarna hade en liten gård. Nazismen var en del av tillvaron. Fadern gick med i partiet redan 1928.
– Det var inte så underligt. Han låg i skyttegravarna vid västfronten i fyra år, och tyckte freden 1918 var orättvis. Som många andra tyskar ville han ha revansch.
Systrarna var aktiva i nazistiska ungdomsgrupper som Bund-Deutsche Mädchen, men Gisela Thomson var den oppositionella i familjen, även om skälen inte främst var ideologiska:
– Jag tyckte det räckte med kadaverdisciplinen som rådde hemma. De där nazistiska organisationerna var visserligen inte frivilliga – men man kunde ju skolka, säger hon och blinkar okynnigt.
När Gisela Thomson skulle börja gymnasiet flyttade hon till en moster i Münster, men hann bara gå första året innan britterna började bomba också skolor.
– Den enda säkra utbildningen man kunde skaffa var inom sjukvården. Platserna på universitetet var avsedda för pojkarna. Jag gick en medicinsk-teknisk utbildning, blev tandsköterska och arbetade med det till slutet av kriget.
Hösten 1942 måste mosterns familj flytta, för huset hade skadats under bombardemangen.
– Det var fruktansvärt med de brittiska brandbomberna. Varje natt flög RAF till Ruhr för att bomba industriområdena. Vissa nätter bombade de oss, andra inte. När kriget var över var stan förstörd till 92 procent.
Föräldrahemmet var fyllt av flyktingar, dels från öst, dels från utbombade städer. Hon minns fortfarande de långa, tröstlösa raderna av flyktingar ute på vägarna.
– Myndigheterna räknade kvadratmeter och tilldelade sedan folk logi. Hemma var det så fullt att man knappt kunde stå.
Innan Gisela Thomson kom till Sverige hade hon upplevt år av krig och diktatur.
– Det fanns inget för mig i Tyskland. Våra jämnåriga pojkar stupade i kriget, det fanns inga karlar i vår ålder kvar, säger hon nyktert, och berättar om föräldrarnas oro över att döttrarna skulle bli sittande som ogifta.
Att hon hamnade i Sverige var en ren händelse. En dag såg hon en annons i tidningen om hembiträdesplatser i Sverige, och anmälde sig i kön på konsulatet. Flera månader senare fick hon meddelande om att hon fått plats på gården Storeberg vid Vänern.
– Jag tyckte jag kommit till ett himmelrike, jämfört med det kaos jag lämnat.
Hon lagade mat och skötte huset, och på lediga stunder umgicks hon med hembiträdet i granngården. På gården träffade hon även sin blivande man, Bertil Thomson.
– Han hade hand om djurbesättningen – och nu ramlar du av stolen, men han visade sig vara son till landshövding Thomson i Malmö, och familjens svarta får.
Hennes föräldrar var inte förtjusta, och hotade med att hon inte skulle få komma hem igen om hon gifte sig.
– Mamma skrev till herrskapet på Storeberg och bad dem bryta förbindelsen. Men det hjälpte inte, och vi gifte oss.
Makarna bodde på stora gårdar som Fredriksberg, Bjerka-Säby, Götala, Töreboda och Gunnebo.
– Vi hade inte mycket pengar, men vi hade det bra.
Men äktenskapet gick i kras, och det tog Gisela Thomson ett par år att komma igen. Hon började jobba som hemsyster i Töreboda och vikarierade som lärare i tyska.
– Sedan övertalades jag att läsa tyska på distans vid universitetet i Göteborg. En lektor där tyckte jag skulle plugga vidare. Jag behövde ju ett ämne till, och eftersom jag inte kunde så mycket om svensk historia valde jag historieämnet. Jag tror att jag började plugga 1971 för att jag var vilsen i mitt eget liv.
Därefter började hon läsa teologi, och tjänstgjorde efter prästvigningen som församlingspräst i Sandviken i tre år.
– Så fick jag en förfrågan om jag var intresserad av en prästtjänst på Ulleråker. ”Men jag vet inget om psykiatri, sa jag. Det lär du dig snart, svarade de.”, och så var det. Men jag var svårövertalad. Det var inte förrän jag blev osams med kyrkoherden i Sandviken som jag kom till beslut. Jag trivdes mycket bra på Ulleråker, och var sjukhuspräst i tio år.
Efter pensioneringen bosatte Gisela Thomson sig i en liten vinterbonad sommarstuga i Salatrakten, där hon odlade grönsaker, läste böcker och njöt av livet. Men sjukdom tvingade henne för fyra år sedan att flytta in till Uppsala.
– Jag trivs bra här, med all natur och närheten till köpcentrumet.