NÀr etnologen Agneta Lilja fick jobb som arkivarie pÄ dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala 1976, var hon inte ett dugg intresserad av etnologi, folklivsforskning. Hon hade flyttat till Uppsala sex Är tidigare för att studera konstvetenskap vid universitetet och i utbildningen ingick bland annat en kurs i etnologi.
â Jag tyckte att etnologi var trĂ„kigt och det handlade bara om en massa plogar, gĂ„rdstyper och bondesamhĂ€llen som inte alls rörde mig, sĂ€ger Agneta Lilja.
Jobbet som arkivarie hade hon kommit in pĂ„ âav en slumpâ. Hon hade turen att fĂ„ jobb snabbt efter sin utbildning men hade inte riktigt kommit pĂ„ vad det var hon ville jobba med.
NÀr hon fick prova pÄ det praktiska fÀltarbetet som etnologin innebar upptÀckte hon hur intressant det var.
â DĂ„ blev det ju roligt och idag Ă€r etnologi det mest intressanta och viktiga Ă€mnet i vĂ€rlden, sĂ„klart.
Arbetsgivaren uppmuntrade henne att fortsÀtt studera etnologi vilket hon ocksÄ gjorde. SÄ smÄningom började hon undervisa i etnologi vid Uppsala universitet.
I tolv Är arbetade Agneta Lilja pÄ Dialekt- och folkminnesarkivet som i dag heter SprÄk- och folkminnesinstitutet.
â Jag Ă€lskade det jobbet, det var som att bedriva forskning hela tiden. Men det Ă€r ocksĂ„ en lĂ„gavlönad bransch och jag tjĂ€nade mer pĂ„ att undervisa. Jag kĂ€nde ocksĂ„ att jag ville jobba mer med att lĂ€ra ut den kunskap jag hade fĂ„tt.
Som forskare har Agneta Lilja bland annat intresserat sig för högtider och skrivit böcker om alla hjÀrtans dag och halloweenfirande i Sverige. Just nu Àgnar hon sig Ät genusinriktad forskning och har tittat pÄ hur mÀn och kvinnor i dödsrunor bedöms efter sina prestationer.
Hon har ocksÄ skrivit flera vetenskapliga artiklar, bland annat för UNT:s kulturredaktion.
â Det Ă€r otroligt roligt och det mest suverĂ€na sĂ€tt att nĂ„ ut med sin vetenskap. Jag fĂ„r mycket respons pĂ„ det jag skriver och i ett demokratiskt perspektiv Ă€r det hĂ€r ett viktigt sĂ€tt att nĂ„ ut till mĂ€nniskor som kanske annars inte fĂ„tt reda pĂ„ det.
I dag pendlar Agneta Lilja till arbetet pÄ Södertörns högskola i Huddinge utanför Stockholm. En resa som tar ungefÀr en timme nÀr tÄgen gÄr i tid. Sedan 1998 Àr hon lektor i etnologi men jobbar just nu som prefekt för institutionen för kultur och kommunikation.
â Det Ă€r lite lĂ€skigt eftersom det Ă€r mycket som man inte har koll pĂ„. Som lĂ€rare Ă€r man trygg i sin roll och man vet att man har kunskapen. Men samtidigt Ă€r den rollen vĂ€ldigt slitigt. Varje förelĂ€sning Ă€r som ett artistupptrĂ€dande och man mĂ„ste vara vĂ€l förberedd och sedan Ă€r det mycket efterarbete pĂ„ kvĂ€llar och helger.
Men hon gillar bÄda rollerna och tycker oftast att det Àr kul att gÄ till jobbet.
â Det bĂ€sta med jobbet som prefekt Ă€r att jag kan pĂ„verka min arbetstid. Vill jag vara hemma i Uppsala en fredag för att jag behöver gĂ„ till banken eller storhandla, kan jag vara det.
â Som lĂ€rare fĂ„r man sĂ„ mycket tillbaka frĂ„n studenterna. De Ă€r otroligt tillgivna och kan komma med frĂ„gor som rör olyckliga förĂ€lskelser lika gĂ€rna som frĂ„gor om studierna. Jag kĂ€nner ocksĂ„ att kvinnorna pĂ„ skolan Ă€r bra förebilder för mĂ„nga invandrartjejer och vi visar att man kan utbilda sig och gĂ„ lĂ„ngt, det Ă€r kul.