Hennes första egna minne är från en båtfärd genom Bosporen när hon var två år. Irene Sjögren föddes i Konstantinopel, nuvarande Istanbul, där föräldrarna var sjukgymnaster och arbetade med att införa skandinavisk sjukgymnastik på landets sjukhus.
– Sjukgymnastiken var ett led i Kemal Atatürks strävan att modernisera landet. Pappa ville hjälpa till. De blev kvar i Turkiet i sex år från slutet av 1920-talet och bodde även i Ismir och Adana, säger Irene Sjögren, medan vi slår oss ner i vardagsrummet med utsikt över Fyrisån. Hon tjuvstartar födelsedagsfirandet med att bjuda på spettekaka och marsalavin. Medicinhistoriskt intresserad som hon är, berättar hon sedan om ”Roséns droppar”, en universalbrygd där just marsalavin ingår, jämte socker, lakrits saffran och opium.
– Roséns droppar sades hjälpa mot allt från bröstsmärtor till ångest och användes från 1700-talet till mitten av 1900-talet. Det verkar bättre än man kan tro.
År 1933 återvände familjen till Sverige, först till Ystad och sedan till Tomelilla, där hon växte upp. Hon var duktig idrottsflicka med höjdhopp som specialitet. Efter realskoleexamen i Sala flyttade Irene Sjögren och storasyster Karin i Uppsala. Här tog hon studenten.
Som gymnasist ville hon fortsätta friidrotta, men när hon kom till Studenternas fick hon förgäves fråga efter ett omklädningsrum för damer.
– Som idrottande kvinna fick man ingen uppmuntran precis. Men å, vad jag ändå tog för mig av stan! Eftersom jag kom från en småstad tyckte jag Uppsala var en spännande storstad.
Musik är en livsnödvändighet för henne, och hon går gärna på konserter, till exempel i Domkyrkan och Helga Trefaldighets kyrka, och njuter av Konserthusets utbud.
Under sommarloven arbetade hon som biträde på medicin-, kirurgi- och röntgenavdelningarna vid Sala lasarett. Hon fann arbetet intressant, och inom henne mognade ett beslut att läsa till läkare.
– Studierna vid gamla Anatomicum var en ren fröjd: äntligen fick man ägna sig åt en sak i taget – skelett, muskler och nerver – och träffa människor som kunde allt om det de talade om. Nästan inget Nobelpris har förvånat mig, för redan på 50-talet hörde jag medicinska diskussioner som förebådade vad som komma skulle.
Att vara medicinare har gett henne en stor vänkrets. Hon äter lunch en gång i månaden med gamla kurskamrater och deltar i möten med Medicinska Seniorer.
– Vi äldre blir så positivt bemötta. De yngre säger: ”berätta, berätta, berätta”. Plötsligt befinner man sig där som berättare, och å, så de lyssnar!
Irene Sjögren arbetade först som barnläkare vid Barnsjukhuset i Boden, sedan vid barnkliniken på Akademiska.
– Där försökte de få mig att bli kirurg eftersom jag var händig – jag har alltid tyckt om att sy kläder. Men då sa man stopp på Barnkliniken. ”Hon ska inte begrava sin begåvning i handarbete”. Kirurgi är ju det latinska ordet för just handarbete.
Tidigare hade hon avråtts från att välja barnläkeriet eftersom konkurrensen om tjänsterna var hård.
– Men när jag kom till Pediatrikliniken förstod jag med en gång: Här är det. Här ska jag jobba. Atmosfären, glädjen, samarbetet och de fantastiska små patienterna.
Redan under kursen i pediatrik intresserade hon sig för barn med vattenskalle och gjorde bland annat en frekvensundersökning och två uppföljande undersökningar.
– Avsikten var att se hur utbrett syndromet var i landet, hur många barn som hade det, och hur de utvecklades.
Hon disputerade sedan på ett pionjärarbete i början av 70-talet med ultraljudeko för medicinsk diagnostik, med mätningar av de vätskefyllda hålrummen i hjärnan hos barn med bland annat vattenskalle. Sedan följde en studie i Etiopien, där hon kunde visa att hjärnan tar allvarlig skada undernäring och felnäring.
– Jag var den första i världen som gjorde något ingen annan gjort. Du anar kanske att jag haft – och har – ett väldigt roligt liv. Jag växlar medvetet mellan att skriva, forska, läsa, träffa vänner och kolleger och lyssna på musik. Fast den största glädjen känner jag när jag träffar mitt lilla sladdbarnbarn Julia som är fem år, säger Irene Sjögren.