För ett år sedan berättade UNT om familjen Sandrup i Sunnersta som var på väg att flytta till Malawi för jobb, skola och studier. Familjen har nu återvänt till Malawi efter en och en halv månads svensk sommar och för mamma Karin Sandrup är det även dags att fylla 40 år.
– Men det här med fyrtioårskris är något vi har i västvärlden. Jag har svårt att se att någon skulle kunna ha det här nere. Här handlar det om att överleva, och inte om att undra om man har gjort allt man borde göra eller om man har valt rätt väg i livet, berättar hon när vi hörs via Skype.
Det var när hennes man Alarik fick jobb som programchef för en jordbrukssatsning i det fattiga landet som familjen bestämde sig för att satsa två år på Malawi. Men det var inte kärlek vid första ögonkastet.
– Vi kom ner så här års förra året när det var vinter och torrperiod. Det var brunt och torrt och inte alls charmigt. Jag undrade vad vi hade gett oss in på och jag tror att både jag och barnen grät en skvätt den första kvällen.
Men när vardagen kom igång med jobb och skola kändes allt bättre och det har gått över förväntan i det nya hemlandet, berättar Karin Sandrup.
– Vi har fått många vänner. Folk är så generösa med att bjuda hem en och du behöver inte ha pratat med någon på skolgården i ett och ett halvt år för att ni ska byta mobilnummer.
Dessutom har de fått flera besök hemifrån. För även hemma i Sverige är Karin Sandrup en social person. Förutom alla elever och kolleger hon har hunnit lära känna under över 15 år som kemi- och biologilärare har hon i 19 år varit gruppträningsledare först på Studenthälsan och sedan på Friskis & Svettis.
– Det är faktiskt några norrmän som har varit på mig om att jag ska dra igång Friskis & Svettis-träning här nere också, säger hon och berättar att hon från början ville bli idrottslärare.
– Men så tänkte jag att hur ska man kunna visa handstående när man har fyllt 60? Så då valde jag ämnen där man slipper stå på händer.
Som ung höll Karin Sandrup på med friidrott och under gymnasiet var hon ordförande i Lundellska skolans idrottsförening, något som brukar roa hennes elever på Katedralskolan eftersom de båda skolorna årligen gör upp Katte-Skrapan-kampen på blodigaste allvar.
– Framförallt tycker de att det är kul när jag kallar det för Skrapan-Katte-kampen. Men de ser det nog som att de har vunnit över mig nu, säger hon och skrattar.
Redan halvåret innan de flyttade tog hon tjänstledigt från lärarjobbet för att studera företagsekonomi. Från Malawi pluggar hon på halvfart på distans. Det närmaste året är det projektledning vid Linnéuniversitetet i Växjö som gäller. Inte minst under ekonomistudierna har hon slagits av hur anpassad undervisningen och kurslitteratur är till västvärlden.
– Här råder helt andra förutsättningar. Efterfrågan är större än utbudet och en butiks överlevnad är inte beroende av hur bra servicen är. Jag brukar säga att jag inte har med mig en inköpslista till mataffären utan en önskelista.
Vid sidan av studierna lägger Karin Sandrup mycket tid på barnens skolgång och hushållet. Alla rika förväntas ha personal anställda hemma och även om det kändes konstigt i början är hon i dag tacksam för den hjälpen. Familjen och de anställda har dessutom kommit nära varandra.
– De lär oss jättemycket om livet här nere och det känns bra att kunna prata med dem om allt mellan himmel och jord. Vi försöker att hjälpa dem tillbaka. Jag har infört en tradition med att alltid laga kycklinggryta till personalen på fredagar och nu ska jag gå i väg till tandhygienisten med en anställd. Många har dåliga tänder och jag har satt igång stora ”operation tandvård”.