Hon föddes i Ystad och växte upp på Lidingö. Mamma jobbade i stadsförvaltningen, pappa var revisor. Hon tyckte om skolan, speciellt uppsatsskrivning, och drömde som barn om att bli upptäcktsresande eller äventyrare.
Hon började rida som elvaåring och fortsatte med ridningen även som vuxen. Sin studentexamen tog hon 1967 i vad som blev Lidingös sista latinklass.
Att växa upp i en hyreslägenhet på Lidingö bland alla fina hus var inget problem:
– Det var bara under studentmottagningen, när en charmant värdinna tog emot klasskamraterna i långkjol som det blev tydligt för mig att detta var något jag själv aldrig skulle klara av. I skolsituationen kände jag mig aldrig underlägsen.
Det var läraren Dag Lind som undervisade i svenska och historia som fick henne att vilja bli lärare. Hon läste litteraturhistoria och nordiska språk i Stockholm, men började tveka inför yrkesvalet.
– Jag insåg i tid att jag inte skulle klunna stå och prestera inför en klass på 30 sådär lagom vänligt inställda elever, säger Aina Svensson Liljefors som sedan läste statskunskap och sociologi.
Därefter sökte hon in på Journalisthögskolan, mest på grund av sitt intresse för samhället och människan.
– Och jag har alltid tyckt om att berätta. Att jag kunde skriva visste jag.
Sin praktiktermin gjorde hon på Söderhamn-Hälsingekuriren.
– Jag fick helt ostört skriva hiskeligt långa artiklar om allt som rörde sig i bygden.
Sista terminen på Journalisthögskolan träffade hon blivande maken Torsten, och 1972 flyttade hon till Helsingborg och ett jobb på tidskriften Femina. Den fick snart en radikal framtoning under Marianne von Baumgartens ledning.
– Det skrämde gamla läsare. Även om vi fick rätt många nya, sköt upplagan inte i höjden. Jag minns att de danska ägarna kom farande över sundet för att undersöka vad som skett med deras ”flotte dameblad”. Mina stackars kolleger med dyra tonårsbarn och villor vid havet var förstås skärrade för jobben.
Hon minns också att de kvinnliga journalistkollegerna på andra tidskrifter till en början inte var särskilt stödjande.
– De tyckte att Femina på ett lömskt sätt försökte sälja in traditionella kvinnoämnen i nya kläder, säger Aina Svensson Liljefors, som 1977 slutade på Femina och fick tjänst på Helsingborgs Dagblad. Hon gifte sig med sin Torsten 1981, samma år som första barnet föddes.
– Tillbaka på jobbet efter min andra föräldraledighet sa jag att jag ville skriva mer och vips var jag en av tre lokalredaktörer i Höganäs. Det fanns många tidningar i trakten och det var alltid fullt på pressläktaren när kommunfullmäktige sammanträdde.
1988 fick hennes man, som är kemist, jobb i Uppsala. Familjen flyttade hit. Själv fick hon en tjänst på tidningen Sigtunabygden.
– Jag hade nästan jobb på UNT men var tvungen tacka nej på grund av brist på barnomsorg, säger Aina Svensson Liljefors som i stället fått nöjet att köra vilse hur många gånger som helst ute vid Arlanda.
I mitten av 2000-talet tog hon ledigt för att studera ryska, mest för att ”se om det gick att få in nya saker i huvudet”. Det gick så bra att hon tog ett friår och fortsatte med B-kursen. I februari 2011 gick hon i pension efter ett långt, händelserikt journalistliv, och arbetade sedan med en tidningsfotoutställning i Märsta.
I år firar Sigtunabygden 130 år, och inför firandet har hon plockat fram gamla tidningstexter som publicerats i Sigtunabygden under året.
De roliga jobben då? Wollter-episoden inträffade under Feminaåret. Han hade brejkat stort i Hemsöborna och skulle nu göra Rasken. ”Men är du tillräckligt lång”, undrade Aina Svensson Liljefors som kunde sin Moberg. Wollter gick genast i försvar, sträckte på sig, sa han var 1,80 och att det minsann var långt på den tiden.
Svanincidenten inträffade under HD-åren. Isbelagda Öresund orsakade svält bland svanarna, så hon ryckte ut för att i ord och bild skildra viltvårdarnas utfodring.
– Hemma på redaktionen insåg jag att det inte fanns film i kameran.