Hur gammal man än är har ens barndomsminnen ofta förmågan att locka fram starka känslor. Ingrid Lebek hinner växla mellan sorg och glädje många gånger när hon berättar om sitt liv.
Hon föddes i en polsk gruvort i dåvarande Oberschlesien som var tyskt när hon föddes.
– Min barndom var tuff. De tio första åren av mitt liv var jag bara rädd. Pappa kallades till Folkstormen alldeles innan ryssarna gick in i Polen. Ett par polska lärarinnor fattade tycke för vår lägenhet och tog helt enkelt över den.
Ingrid Lebek, hennes mamma och två småsystrar fick 24 timmar på sig att flytta.
– Tack vare att mamma hade nyckeln till kolkällaren i fickan fick vi tak över huvudet.
Där, i kolkällaren, bodde familjen i ett och ett halvt år. Ingrid Lebek minns fortfarande en vägg täckt av konserver, den runda kaminen att elda i – och moderns rädsla.
– Den smittade. Vi var rädda allihop. Rätt som det var kom det in soldater, och de tog vad de ville ha. Jag minns särskilt att de tog en av pappas kostymer som mamma tänkt sälja på svarta marknaden. Och vi var så hungriga. När det var som värst brukade mamma säga: ”Kom flickor, vi går ut i skogen och sjunger”.
När kriget tog slut 1945 fick alla tyskar som ville lämna Polen. Ingrid Lebek och hennes familj fick åka godsfinka till den östtyska sidan, och efter att ha vistats i flera olika läger placerades de ut hos bönder i ”otroligt fattiga byar” – som inte var trakterade av flyktingarna från öst, och som visade det.
Som barn drabbades Ingrid Lebek av både polio och hjärnhinneinflammation och hamnade därför på barnhemmet Schwedenheim i Oldenburg när hon var sju år.
– Tack vare det kom jag in i rullorna hos svenska myndigheter, säger Ingrid Lebek som ett par år senare kom till Sverige och ett barnhem i Reftele.
– Det var underbart att komma dit, så ljust och rent, alla var snälla och vänliga. Jag fick äta mig mätt och jag fick en egen säng. Men framför allt kände jag att jag inte behövde vara rädd längre.
Hon förenades med sin syster och blev omhändertagen av en familj i Nässjö.
– Mamma kom efter och blev hushållerska åt min fosterfars pappa. När jag var elva år hade jag i stort sett glömt Tyskland. Jag var ju smålänning,
Men familjen återvände till Tyskland, där en anlagstest visade att Ingrid Lebek skulle bli en bra emaljör. Från bokhyllan tar hon fram ett par gesällprov och visar: emaljerade muggar med små graciösa figurer som motiv.
– Jag gjorde herrsmycken som fracknålar och manschettknappar och hade timpenning som en man, säger Ingrid Lebek som sedan återvände till Sverige där hon gick Konstfack och bodde hos vänner.
– Sedan åkte jag aldrig mer ”hem” till Tyskland igen. Jag träffade mina barns pappa, gifte mig, och var hemma med barnen i tio år. Men har man varit borta för länge i ett sådant yrke är det svårt att komma igen. Så jag läste in svensk grundskolekompetens och utbildade mig till fritidspedagog.
Som sådan arbetade hon först i Sollentuna, sedan Märsta, Knivsta och Eriksberg i Uppsala, dit hon flyttade 1973. Det var en strejk inom barnomsorgen som fick henne att byta yrkesbana. Hon gick hos en massör i Norrtäljetrakten och frågade honom mest på skämt om han trodde hon skulle bli en bra massör.
– Det trodde han efter att ha känt min handstyrka, så jag blev först elev hos honom, och sedan utbildade jag mig hos Axelsons Institut i Stockholm.
Nu när hon har barnbarn har Ingrid Lebek valt att trappa ner på verksamheten, men ger fortfarande massage. Hon säger att hennes kunder brukar säga att de är så vana vid hennes nypor att det bara känns som handpåläggning om de tvingas söka annan massörhjälp.
– Som massör måste man vara lyhörd. Mina händer ska fungera som ögon. Om man ska få loss alla knutar tar en helkroppsmassage uppemot två timmar.