Dagens födelsedagsbarn Iris Lund har bott i Uppsala i hela sitt 100-åriga liv. Samma år som hon föddes, 1912, uppfördes bland mycket annat i Uppsala regementsbyggnaderna vid P ollacksbacken och Lindvalls kafferosteri. Iris Lund växte upp i Uppsalastadsdelen Petterslund.
– Min pappa drev ett slakteri, och i vårt kvarter fanns flera andra slakterier, ett repslageri och många andra hantverksföretag. Och jag minns en man som kallades ”Målar-Pelle” och målade landåer, säger Iris Lind när vi träffas i hennes lägenhet där hon bott sedan 1969.
Hon ser och hör inte längre så bra, men minnet är det inget fel på.
Hon är noga med sina sociala kontakter och talar regelbundet i telefon med gamla vänner och släktingar i bland annat Björklinge, Värmland och Stockholm.
Hon har engagerat sig i samhället och under åren skrivit tidningsinsändare och brev, till bland annat Thorbjörn Fälldin.
– När Olof Palme blev skjuten skrev jag ett kondoleansbrev till Lisbeth, som svarade.
Iris Lund började i gamla Nannaskolan och minns än i dag sin lärarinna i första klass.
– Hon hette Gerda Brunskog och var från Värmland, säger Iris Lund som efter folkskolan började vid tekniska skolan. Där fick hon lära sig stenografi och att skriva maskin. Den utbildningen fick hon senare i livet stor nytta av, då hon hjälpte sina söner i deras företag.
– Yngste sonen startade firma, och så fick jag börja hjälpa honom med att skriva fakturor och sköta papper.
– Jag hjälpte även min äldste son när han startade radio- och tv-affär. Jag har aldrig haft ett ”riktigt yrke”, men ändå har jag jobbat mer än de flesta.
Iris Lund har upplevt både första och andra världskriget.
– Men eftersom Gustav V:s drottning, Victoria, själv var tyska hoppades vi på att bli skonade. Men alla vuxna var oroliga och rädda, det märkte man ju.
Men livet var inte bara arbete och oro.
– Det fanns många dansbanor runt Uppsala när jag var tonåring. Antingen gick vi eller cyklade till dansplatserna i Bälinge, Vänge, Vaksala och Gränby, säger Iris Lund, och ler medan hon försjunker i minnen från ungdomens dansplatser.
Hon träffade sin blivande make Boris när hon var 16 år, och berättar hur Uppsalaungdomarna flanerade fram och tillbaka på var sin sida av Drottninggatan, pojkarna för sig och flickorna för sig.
– På vinterhalvåret gick vi där onsdagar, lördagar och söndagar, och från sista april till augusti gick vi samma sväng fast vid Flustretpromenaden.
Och på onsdagskvällen den 6 oktober 1928 kom paret i fatt varandra vid gamla järnvägsövergången vid Vaksalagatan.
– Han följde mig hem till Petterslund och gick sedan hem till sitt i andra delen av stan. Fast det var egentligen alldeles för tidigt, man ska inte ha sällskap när man är såpass ung som jag var då.
De gifte sig 16 mars 1935 i Uppsala domkyrka.
– Jag var 23 år och hade sytt min brudklänning själv, säger Iris Lund.
Paret var sedan gifta i 65 år och kunde fira krondiamantbröllop. Hennes svärfar var guld- och silversmed och hade arbetat bland annat hos hovjuvelerare Möllenborg i Stockholm. Bland annat tillverkade han föremål till det sista ryska hovet.
– Han gjorde många fina saker. De där fick vi i lysningspresent, säger Iris Lund och pekar på två vackra lampetter som hänger på vardagsrumsväggen.
Maken Boris blev säljare vid företaget Sandströms kolonialvaror. Senare startade han egen grossistfirma i glas, porslin och keramik.
– Han var duktig på att prata, säger Iris Lund och skrattar.
Familjen flyttade in i lägenheten mittemot där hon själv växt upp.
– Jag älskade den där gården hemma i Petterslund och tänker ofta på den än i dag. Jag sörjde när allt revs. Det var så fint, rustat både ute och inne, och där fanns minsann inga vägglöss. Vi hade rabatter med löjtnantshjärtan och pioner, och jag minns än i dag jasminerna som knoppades i maj och doftade himmelskt på sommarkvällarna, säger hon drömmande.
Så tillägger hon att de som bodde i kvarteret var som en enda stor familj, att alla hjälptes åt.
– Och vi hade så roligt!
Iris Lund minns också hur folk tog sig till Trefaldighetskällan i Gränby den första lördagen i juni, och hur hon och hennes farmor som bodde hos familjen såg ut över Vaksalagatan, där hästskjutsarna gick norrut.
– Farmor sa: ”Nu vallfärdar de till källan för att dricka vatten och bli friska och starka”. Den som hade det gott ställt kunde ta en hästdroska från Vaksala torg. Många småpojkar passade på att göra sig en slant genom att hyra ut glas till dem som inte ville dricka direkt ur skopan som fanns vid källan, säger Iris Lund.