Vi träffas på hans arbetsplats, gamla Historicum. Här sitter han fyra trappor upp i ett före detta doktorandkrypin med utsikt mot Domkyrkan. Det är också hans enda akademiska koppling – ovanligt nog, för båda föräldrarna är universitetsanställda och sådant tenderar att gå i arv.
– Pappa och mamma är båda professorer. Jag och min lillasyster Ylva är familjens svarta får. Ingen av oss har valt en akademisk bana.
Björn Dimberg är född i Uppsala och växte upp i Stenhagen.
– Det formade mig som person. Under hela uppväxten fick jag ta del av olika kulturer, umgicks med chilenska och persiska kompisar, åt mat tillsammans med vännernas familjer. Jag känner att det har berikat mitt liv, säger Björn, vars intresse för Mellanöstern är så starkt rotat att han senare i livet läste persiska.
Han ingick i den första årskull som gick Stenhagenskolan hela vägen från ettan till nian, och träffar fortfarande sina gamla kompisar från den tiden.
– Vi kallade oss ”The Golden generation”, minns han.
Björn spelade i yngre år fotboll för IK Fyris, och berättar att han gjort ett enda mål under karriären.
– Det var mot Valsta-Syrianska, den enda matchen jag spelade som morsan missade, säger Björn Dimberg.
Hans musikintresse ledde till musiklinjen på Bolandgymnasiet. Föräldrarna var stödjande och uppmuntrade honom att ”leva sina drömmar”.
– Ibland kan jag känna att åren på Boland var de bästa. Jag gick instrumentinriktning och spelade klassisk gitarr, säger Björn.
Han tycker fortfarande att det är kul att både spela och skriva musik även om spelandet numera ”kommer och går” – och ibland med oväntade resultat.
– Allt bra man gör, det blir aldrig klart. Men det som är dåligt blir kanske en youtubehit och en sommarplåga.
Han berättar att när han gick en projektledarutbildning skapade han tillsammans med några kursare på skoj låten ”Vi har slutat nian”, som fick en hel del klick på Youtube.
– Att låten var på skämt hade inte alla fattat. När folk fick klart för sig vilka vi var, så tyckte de att vi var skitgamla och typ slutade nian för hundra år sedan.
Utbildningen gick han eftersom han planerade att starta ett eget företag, vilket han senare också gjorde.
Efter gymnasiet stekte han hamburgare ett par år på McDonalds. Han hängde där rätt mycket på fritiden också, och det var så han träffade sin blivande sambo Helena 2008. Sedan blev han en dag på jobbet headhuntad som elevassistent på sin gamla skola (där han bland mycket annat lärde sig att koka och dricka kaffe).
– Jag gillar att jobba med människor. Att ha kontakt med andra är viktigt för mig, säger Björn som efter några år som elevassistent jobbade med lagerleveranser på möbelföretaget Mio. 2009 blev han arbetslös.
– Det var lite av en livskris. Jag var utan jobb ett par månader, lade på mig kilon, vände på dygnet. Men det var då jag började projektledarutbildningen. Att få plugga var en högtid.
Under en tid satsade Björn helt på att vara egenföretagare, och sysslade med foto/filmproduktion i företaget Dimberg Vision. Just nu har han skruvat ner tempot på verksamheten.
Han började sedan som säljare vid Macoteket, men blev utan jobb igen när företaget blev ett med Digital Inn. Men nu blev arbetslösheten inte långvarig. Efter två dagar fick han jobb som it-konsult på Data Ductus som sköter om it-driften inom Svenska kyrkan.
– Det blir många roliga supportsamtal om dagarna. Jag har upptäckt dialekter jag inte visste fanns.
Björn Dimberg känner sig helt okej med att ha inlett sitt fjärde decennium.
– Efter 30 år av mitt liv har jag i alla fall kommit fram till en sak. Skulle jag skriva min självbiografi är jag säker på att åtminstone min mamma skulle köpa den. Kanske.