Det har gått tio år sedan Diana Tränkner och hennes man flyttade från hemmet i östra Tyskland till Sverige och Uppsala.
– Till en början var det tänkt att vi skulle ta ett sabbatsår och komma bort från en jobbig situation hemma i Tyskland, men nu har det gått tio år, konstaterar hon.
En av de saker som fick henne att vilja lämna Tyskland var att det 15 år efter murens fall fortfarande var problematiskt att jobba som lärare om man hade en egen stark vilja.
– Det finns än i dag många Stasistanter kvar i utbildningsministeriet. Och i andra myndigheter också för den delen, säger hon.
I Sverige har hon jobbat på Uppsala kommuns modersmålsenhet, varit dagmamma och numera jobbar hon på en förskola i Sävja.
– Det är fantastiskt. Jag trivs jättebra, säger hon.
Diana Tränkner har lätt för språk och har lärt sig svenska helt på egen hand. Bara den karakteristiska brytningen avslöjar hennes ursprung. Hon är uppvuxen i småstaden Nauen väster om Berlin, tre mil på fel sida om Berlinmuren. Tidigt blev hon medveten om under vilka omständigheter hon levde.
– Jag hade en moster som ville flytta till sin man i väst, och myndigheterna förfalskade deras brev till varandra så att det skulle se ut som att han hade gift om sig, berättar hon.
Mostern och hennes dotter blev till slut utvisade ur landet och Diana Tränkners egna föräldrar fick tidigt Stasis ögon på sig. Bland annat hade föräldrarna varit oförsiktiga och pratat om sin kritik mot partiet så att deras barn hörde det.
– Sedan berättade jag om det på dagis. Det var ju så, alla lyssnade på alla. Efter murens fall fick min mamma reda på att hennes bästa väninna hade spionerat på henne, säger Diana Tränkner.
Hon minns också hur familjen ständigt var bevakad av Stasi under sina beviljade bilresor i Tjeckoslovakien och Ungern. En gång hade hennes pappa, som hade glasmästeri och snickeri, fått tag på en Ikeakatalog som han hade gömt bakom en fastskruvad panel i bilen.
– Vid gränsen gav vakterna honom en skruvmejsel och sade åt honom att ta fram katalogen. De visste precis var den fanns.
Ett annat minne är när en farbror i väst skickade presenter och Diana fick en jacka.
– Den hade en västtysk flagga på ärmen. Den var så fin så jag ville ha på mig den i skolan. Men sedan blev min mamma kallad till rektorn, berättar hon.
Diana Tränkner var bara 14 år när muren föll, men hade då sedan många år tillbaka skapat sig en egen tydlig regimkritisk ställning. Bland vägrade hon trots övertalningsförsök och hot genomgå den socialistiska konfirmationen ”Jugendweihe”.
– Jag såg ju vad partiet hade gjort. Den hade splittrad min familj, säger hon och syftar på att kontakten med såväl mostern som farbrodern endast kunde ske genom övervakade telefonsamtal.
– Ibland hörde man någon som hostade eller nös. Men vi ville hellre ringa än skriva till dem. Brev kunde ju bli förfalskade, säger hon.
Antagligen hade hon försökt lämna landet så småningom, berättar hon och förklarar att motståndsviljan finns i blodet.
– Min gammelmorfar hamnade i koncentrationsläger för att han vägrade göra Hitlerhälsning. Det är jag stolt över.
En dag hösten 1989 var Diana Tränkner på sjukhusbesök alldeles vid gränsen. Hon hörde ljuden från väst, och när hennes mormor hämtade henne från sjukhuset hade denna precis gjort ett besök i Västberlin.
– Pensionärer kunde få tillstånd att göra sådana besök. Jag sa till mormor att jag också ville åka dit. Hon sa att jag fick vänta 51 år, sedan skulle jag också få åka över.
Två veckor senare satt hon och lyssnade på västtysk radio när man mitt i en Elton John-låt avbröt för en extrasändning. Muren hade fallit.