Det närmar sig lunchtid, och trots att vädret är grått och ogästvänligt finns här redan dussinet hundar med sina hussar/mattar. Med viftande svansar och vänliga uttryck i sina ansikten styr flera av hundarna sina steg för att hälsa. Svarta Kungspudeln Lyra, 8,5 år, är nyfiknast och intresserar sig först för fotograf Fredins kameraväska som kanske innehåller något matnyttigt, men övergår sedan till att undersöka reporterblock och penna innan hon är färdig med oss.
– Båda mina hundar tycker jättemycket om att vara här, säger matte Marie Lindblad, som också äger 2,5-åriga Nemo, även han kungspudel fast med gråvitlockig päls och ponnyliknande klippning.
Här i Röbohagen finns nu allt från taxar till en gigantisk dogue de Bourdeaux, och fler hundar strömmar till så här mitt på dagen. När man ser de olika raserna är det nästan omöjligt att förstå att de alla har samma ursprung. Jag njuter av den ovanliga synen – när annars ser man så många hundraser samtidigt? Lyckligt tumlar de runt i den stora, kuperade hagen utan att störas av hämmande koppel, och det märks tydligt att hundarna känner och uppskattar varandra.
Harmonin bland hundarna är påtaglig, men jag frågar ändå Lone Hyldgaard, Uppsala, som är medlem i föreningen och kommit hit med sin puli Bonnie om det aldrig blir bråk mellan hundarna?
– Nej, det har fungerat jättebra. Under de här fyra åren har det bara varit ett par små incidenter, försäkrar Lone som är ”skyltansvarig” i föreningen. Det betyder att hon ansvarar för info-skyltarna med regler och förhållningsorder som sitter kring hundhagen.
Och skulle jyckarna ändå inte hålla sig i skinnet finns ju alltid Selma, en majestätisk douge de Bourdeaux, som i dag är här med husse Stig Bernerud. Alla tycker om Selma, både människor och hundar, berättar Kerstin Wallin som brukar komma hit med strävhåriga taxen Humlan.
– Hon är hundhagens stora förebild, och en klar tillgång för varje hundhage! Selma är alltid snäll mot stora och små, leker lika fint med valpar som vuxna. Och så välkomnar hon alltid nya hundar så att de känner sig som hemma, säger alla unisont, och Selmas husse Stig ser belåten ut.
Stig är mycket aktiv i föreningen, klipper gräs, skottar grud och fixar med allt möjligt praktiskt. När jag säger något om att det måste vara skönt för hundarna att få springa lösa, säger han:
– Du, det är skönt för oss hundägare att få släppa taget också, och jag menar inte bara om kopplet.
Utanför Lilla hundhagen som gränsar till den storam står Ingeborg Ahlstedt med åttaåriga labradoren Bruna. Ingeborg var tillsammans med ytterligare några personer en av initiativtagarna till Röbo hundhage.
– Det började för drygt fyra år sedan, då vi var några stycken som tyckte det skulle vara trevligt med ett stort inhägnat område så vi kunde få möjlighet att släppa våra hundar. Nästan alla som komme rhit bor hyfsat nära
Tillsammans kontaktade de Uppsala kommun och fick rådet att bilda en förening för att kommunen skulle ha en förhandlingspartner.
– Så vi startade ett upprop och sedan hade vi ett bildandemöte där vi utsåg styrelse och fördelade arbetsuppgifter. 16 stycken var vi därnere i träddungen, minns Ingeborg.
Föreningen Röbo hundhage bildades för fyra år sedan, med hundhagarna i Nåntuna som förebild. Vissa stadsplaner var ivägen ett tag, men till slut fick föreningen klartecken av kommunen.
– Vi köpte staketstolpar för 29 000 kronor för att inhägna området. Det betalar vi av på tio år. Själva hagen blev klar för fyra år sedan. Och det blev väl bra, eller hur? säger Ingeborg Ahlstedt och pekar skrattande på de lyckliga hundarna som härjar runt med varandra i Röbo hundhage.