Gunvor Sundström bor i dag i Storvreta tillsammans med de två amerikanska tamkatterna Picasso och Coonfetti. Överallt i lägenheten finns bilder och minnen från åren i USA parallellt med föremål från Sverige. Den blå moraklockan hon fick av släkten när hon fyllde 60 år och som anlände med flygpost till Kalifornien tog hon med tillbaka, liksom samlingen med indianföremål.
– Min yngsta dotter bosatte sig i Sverige för tjugo år sedan och ville att jag skulle komma hit så jag bestämde mig för att flytta tillbaka när min man avled. Jag trivs väldigt bra. I och med att jag reste till USA så ung så tappade jag kontakten med de flesta av mina syskon och min släkt. Den har jag återknutit igen, säger hon.
Gunvor Sundström är uppväxt i Eriksberg och var äldst i en skara av åtta syskon. Det var ganska fattigt hemma så hon kunde inte fortsätta studera efter realexamen utan måste börja jobba. Hon var intresserad av skolan, hade bra betyg i naturvetenskapliga ämnen och en dröm om att jobba inom universitetet så hon sökte ett jobb som mikroskopist på The Swedberg laboratoriet.
– Jag fick det, säger hon.
Där träffade Gunvor sin blivande man, en amerikansk professor i molekylärbiologi, Lee Kavanau, som gästforskade i Sverige.
– Vi gifte oss och jag flyttade med honom till New York. Jag studerade naturvetenskap direkt jag kom och arbetade med honom i labbet. Under de åren reste vi också runt en hel del i USA genom hans arbete och vi fick en dotter, berättar hon.
Gunvor hade inga problem att komma in i det amerikanska samhället. Att lära sig engelska gick fort, hon hade läst en del redan i Uppsala.
– Jag minns att USA materiellt låg långt före. När jag lämnade Sverige fanns ingen tv här, men där fanns tv-apparater överallt. Jag tyckte att amerikanerna var så trevliga, berättar hon.
Men kärleken tog slut och Gunvor Sundström flyttade till San Francisco och utbildade sig till läkarsekreterare, ett jobb som hon höll fast vid under alla år. Att själv försöka sig på en karriär som forskare var inte att tänka på.
– Jag hade ingen möjlighet. Jag hade familjen att försörja, barnen att ta hand om och att studera är väldigt dyrt i USA. Jag hade inte råd. Men jag skulle gärna ha velat göra det. Hade jag stannat i Sverige så hade det säkert blivit så, säger hon.
Hon fick ytterligare två döttrar och under en resa till Sverige träffade hon Oskar Sundström, en orgelbyggare från Lövstabruk. Han följde med henne till USA och de levde ihop i 30 år till hans död.
– Han var den enda som kunde tillverka nyckelharpor i hela USA på den tiden, säger hon.
Trots att USA är ett populärt resmål för svenskar så tycker hon att många har en felaktig bild av landet.
– De tittar för mycket på dåliga tv-serier. USA är inte våldsamt. Det är vänligt. Amerikanerna är hjälpsamma och snälla, säger hon.
I dag kan hon konstatera att hon älskar både länderna, fast på olika sätt.
– Hela systemet här i Sverige är så tryggt. I USA måste man klara sig själv, punkt slut. Det finns inget socialt skyddsnät att tala om. Jag tror att om man förenade de två systemen så skulle skull vi få ett som vore riktigt bra.
Vad saknar du från USA?
– Jag kan längta tillbaka till Kaliforniens varma klimat, mitt sommarhus vid norra Stilla havet och skogen runt omkring där stora Redwoodträd växer. Och vår stora fruktträdgård. Vi hade persikor, aprikoser, nektariner, apelsiner, citroner, vindruvor, fikon, avocado, äpplen, päron, mandlar och valnötter. Det jag också saknar är servicen. Ingen amerikan skulle acceptera att sitta i telefonkö i en halvtimme som man ofta får göra här, skrattar hon.
Trots att hon korsat kontinenterna åtskilliga gånger finns reslusten kvar.
– I höst ska jag åka med Senioruniversitetet till Skottland tillsammans med en gammal barndomskamrat. Det ska bli spännande, säger hon.