Vi träffas i huset där hon bott sedan hon var ett år, med kortare avbrott. Pappa Hans-Magnus var känd idrottare i stan, verksam inom UIF och Korpen, och Kerstin har ärvt hans intresse för att utöva sport. Hon springer sedan 50 år en löprunda så gott som dagligen, varvat med rullskidor och vanliga skidor.
– Det bästa som finns är att åka skidor, utbrister Kerstin som hoppas på mycket snö framöver. Men hon gillar för all del att springa också. Hon började med det när hon var 20 år, mest för att hennes jobb inte tillät henne att gå på gruppgymnastik.
– Att springa är jätteskönt! Nu har det blivit ett gift i kroppen, som rökning ungefär, säjer hon, och ser belåtet på när jag och fotografen vrider oss av skratt (och än mer skrattar vi när vi förstår att Kerstin faktiskt inte är helt osams med gudinnan Nikotina).
Hon gick i Eriksskolan, ”stans bästa skolgård”, och minns livligt hur barnen om vintrarna snabbt sopade bort gruset när sandbilden varit där för att kunna åka kälke och bob. Efter folkskolan utbildade hon sig inom bokföring och handelsämnen. Senare gick hon också en tvåårig folkhögskoleutbildning i Bollnäs -– en fin period i hennes liv – och har fortfarande kontakt med kamrater från den tiden.
– Mamma tyckte jag skulle bli sjuksköterska, men jag hade bestämt mig för att bli kontorist. Jag är en obstinat person, så därför gjorde jag tvärtemot vad hon ville, säger Kerstin.
Hon berättar livfullt om tiden på Postgirot i Stockholm där hon började efter sin handelsutbildning.
– Hundra tjejer jobbade i ett rum, så då kan du tänka dig! Det var jättelärorikt. Jag lärde mig slå på räknemaskiner och blev rätt bra på det.
Hon började som kontorist på Uppsala Ekeby, och fortsatte på BPA och Diös, där hon jobbade i nära tio år innan hon började på Vegete i Stockholm dit hon pendlade i tio år.
När hennes föräldrar blev gamla tog hon hand om dem i tur och ordning. Hon vårdade sin mamma Soraida som var cancersjuk i 17 år, sedan sin sambo Göran som drabbades av ALS, och sedan sin pappa.
– Så jag har erfarenhet, säger hon sakligt. Kerstin var 55 år när hon valde att sadla om helt. Hon lämnade kontoren för vården, för hon kände att hon ville jobba med människor.
– Alla omkring mig tyckte att det var fantastiskt gjort. Men själv tyckte jag att jag inte hade något att förlora.
Hon utbildade sig till vårdbiträde, och gick senare en kommunal undersköterskeutbildning. I slutet av 90-talet planerades äldreboendet Myrbergska gården, och protesterna var många. En av de protesterande var Kerstin. Men så fort första spadtaget gjorts tog hon ändå kontakt och frågade om jobb. Det slutade med att hon fick fast tjänst där.
– Det är mycket givande och det bästa jag någonsin gjort, säger hon med eftertryck. När hon var 67 tvingades hon lämna tjänsten, men jobbar fortfarande kvar på Myrbergska.
– Nu är jag ”timmis”. De behöver mig ibland, och kan ringa kvart i sju och fråga: ” Kan du komma?” säger hon belåtet.
Katten Musse har en framträdande plats i hennes liv. Hon är ute och promenerar med honom flera gånger om dagen.
– Folk stannar och undrar hur han kan vara så duktig på att gå i koppel, och vad det är för ras. Musse vet precis hur han ska gå, och har sina rutter, har du inte? säger hon till honom.
Om somrarna vistas hon gärna i byn Bertilsbo i Dalarna hos sin bror, där hon bland annat åker rullskidor. Kerstin har också gjort flera vandringsresor utomlands, till Sierra Nevada, Andorra och Grand Canaria, och tidigare gjort strövtågsresor till Bulgarien och Kaukasus. Hon åker på egen hand men tillsammans med en grupp.
– Det passar mig utmärkt.