Valde mellan medicin och mission

I dag har hon 35 år som läkare bakom sig, och hennes stora u-landsintresse har gjort att hon dessutom både forskat och arbetat i Kongo - om än inte som missionär.
Karin Edebol Eeg-Olofsson är född och uppvuxen i Roslagen, i Edebo och Häverödal. Som ung var hon engagerad i Missionsförbundet där hennes farfar och senare också hennes far var ordförande. Hon sjöng solo och spelade piano i kyrkan, och missionärsdrömmarna var starka.
- Men ganska tidigt förstod jag att jag kanske inte skulle ha rätt tro för det, säger Karin Edebol Eeg-Olofsson. Ändå har hennes tro varit stark och följt henne genom livet. I dag är hon medlem i Domkyrkoförsamlingen i Uppsala.
- Någonstans känns det rent och riktigt, detta att tillhöra "fädernas kyrka", reflekterar hon.

Med missionärsplanerna lagda på hyllan kom hon till Uppsala från Häverödal i slutet av 1960-talet för att läsa medicin. Uppsala förknippade hon sedan barnsben främst med Odinsborg, dit hennes fornminnesintresserade pappa brukade ta familjen för att dricka mjöd.
En påskhelg när hon var 21 år och hemma på besök blev hennes pappa så förkyld att hon själv fick leda annandagens gudstjänst.
- Annandagens tema råkar vara mission, och kanske var det därför jag greps av längtan efter att jobba i Afrika den sommaren. Ända sedan jag var ung har jag varit intresserad av de länder som då för tiden kallades underutvecklade.

Hon hade läst medicin bara något år när hon fick arbete på ett missionssjukhus i dåvarande Kongo. Hon berättar om sjukbesök ute i avlägsna byar, om malarian hon fick, och i samband med forskning där för tio år sedan, om dollarsedlarna hon sytt in i kjollinningen och ett nytt malariainsjuknande.
- Men jag var aldrig rädd. Det som händer, det ska hända.
Efter AT-tjänstgöringen var det dags att specialisera sig. Hon valde kirurgin framför pediatriken:
- Eftersom jag har fem småsyskon har jag fått dem, och var så trött på ungar att barnläkare inte kändes som något alternativ. Jag tycker väldigt mycket om det kirurgiska hantverket, men kände så småningom att jag ville bejaka empatin inom mig.
Men med tiden vidareutbildade hon sig till barnläkare i alla fall, och fick tjänst på Falu lasarett.
- Jag har goda och starka minnen från den tiden. Dalfolket var tillgivna och trevliga.

Hennes ständiga nyfikenhet och önskan att lära sig mer gjorde att hon vidareutbildade sig inom barnneurologi vid Östra sjukhuset i Göteborg. Hon disputerade 1989.
- Jag är nog "lite missionär" fortfarande, och valde att i avhandlingsarbetet fokusera på de mest handikappade barnen. De barnen var alla svårt rörelsehindrade, utvecklingsstörda, hade epilepsi och nedsatt syn.
Karin Edebol Eeg-Olofsson blir allvarlig och säger att det finns en mänsklig sida av allt.
- Det jag lärde mig från den tiden är att de små förändringarna i livet har stor betydelse, och att det är viktigt att hitta det som ändå är starkt och vackert hos svårt skadade barn och vuxna.

1990 kom hon till Akademiska sjukhuset i Uppsala, där hon utvecklat barnneurofysiologin, för vilken hon är ansvarig.
Efter alla år som läkare älskar hon fortfarande sitt yrke.
- Jobbet ger fritiden kraft och fritiden ger jobbet kraft. Jag har starkt behov av att vistas i mitt inre rum, tända ljus, läsa och rofyllt bottna i mig själv.

Valde mellan medicin och mission

När Karin Edebol Eeg-Olofsson var barn tänkte hon bli antingen doktor eller missionär.