Valde psykologyrket till slut

Som liten sa Ulla Thorslund att hon ville bli polis. Det blev hon aldrig - även om det var nära - utan hon jobbar sedan tio år med utredning och behandling av unga förövare på Bärby ungdomshem.
Ulla Thorslund tillhör andra generationens invandrare. Föräldrarna kom från Finland 1969 och bosatte sig i brukssamhället Länna.
- Även om jag är född i Sverige är finska mitt förstaspråk.
Ulla Thorslund berättar om en barndom fylld av uteaktiviteter.
- När jag ser tillbaka är det som om jag alltid lekte utomhus.
I skogen för att plocka bär, på isen för att pimpla. Jag var ensambarn och lekte mycket själv. Hade jag ingen kompis så kunde jag hitta på en låtsaskompis, precis som Alfons Åberg.

Hennes intresse för att bli polis fanns kvar långt upp i tonåren. När hon gick i åttan och skulle på prao kontaktade hon själv Uppsalapolisen.
- De hade inga praoplatser, men ordnade så jag fick vara där i två veckor.
Så småningom fick Ulla Thorslund en praktikplats på Polishuset i Uppsala, och senare sommarjobb som civilanställd anmälningsmottagare. Genom jobbet kom hon att få andra intryck av polisyrket, inte minst genom de polisaspiranter hon lärde känna i Polishuset.
- Jag fick bättre inblick i yrket och tvingades inse att det inte var det jobbet jag var ute efter. Jag tror att det som tilltalade mig var att polisen kan göra skillnad, att polisen kan ingripa och förändra situationer. Men jag var själv mer intresserad av att förändra och behandla mänskligt beteende.

Hon tog sig en ny funderare om framtiden. Hon hade inga erfarenheter av högskolestudier, men bra betyg och omdömen från gymnasiet. Hon sökte och kom in på den femåriga psykologutbildningen, och studierna gick strålande.
- Jag missade inte en enda tenta.
Under studietiden arbetade hon på behandlingshemmet Trollängen, och när det var dags för praktik kom hon till Bärby.
- Att jobba med tvångsvårdade ungdomar var verkligen inte min grej. Jag ville jobba med vuxna som moget kunde reflektera kring sina problem. Men jag blev fast på Bärby. Det är en stor utmaning att jobba med ungdomar som rakt ut säger att de inte vill träffa "någon jävla psykolog". Och mycket svårare än att träffa hjälpsökande klienter som är motiverade till behandling.

Hur kommer det sig att du valt att fortsätta att jobba med ungdomar som begått grova våldsbrott?- Jag vill vara där kanske andra inte vill vara. Visst är jobbet tungt ibland, och många gånger blir jag frustrerad. Ungdomarna har ofta tidigt haft svårigheter och jag anser att vi inte jobbar tillräckligt med prevention och tidiga insatser i samhället.
Ulla Thorslund framhåller det positiva i att killarna hon träffar är såpass unga, högst 20 år.
- De är fortfarande formbara, hjärnan växer ju tills man är 25 och i vissa fall 30 år. Det finns gott hopp, trots att Bärby är den sista anhalten innan "riktigt" fängelse, säger Ulla Thorslund.

När Ulla Thorslund lämnar Bärby lämnar hon också jobbet där.
- Det måste jag. Jag skulle aldrig orka annars, säger hon och vrider på ett silverarmband med den instansade "Family first".
Med små barn och tonåringar hemma, ett krävande jobb, två företag inom familjen (maken driver tatueringsstudio i Fålhagen) och dessutom ett stort föräldraengagemang i barnen, är fritid inget hon har gott om. Vid sidan av att göra silversmycken fotograferar hon mycket.
- Jag är mycket fotointresserad och har förstås alltid fotat familjen i tid och otid. De har stönat över det, men nu, många år senare, har det visat sig att de tycker att det är kul att tillsammans titta på gamla filmer och bilder.

Valde psykologyrket till slut

Under många år var Ulla Thorslund helt inställd på att utbilda sig till polis. Men det blev inte så. I stället är hon psykolog och arbetar med ungdomar som begått våldsbrott. Nu fyller hon 40 år.