Längst inne på gården sitter klostrets svartvita katt och njuter av förmiddagsfriden. Men i dag, på Franciscus dag, kommer friden inte att vara länge. Inom kort får katten se sitt revir invaderat, både av människor och andra djur.
Inne på Kyrktorget träffar vi Fredrik Heiding som ska medverka under djurvälsignelsen som concelebrant. Han berättar att djuren brukar uppföra sig bra under ceremonin.
– Hundarna brukar vanligtvis inte skälla under själva välsignelsen. En del hundar ler när man bestänker dem med vigvatten, försäkrar han.
Några av systrarna förenar sig med oss, och tillsammans minns de tidigare djurvälsignelser.
– Jag kommer ihåg en liten flicka som tog med sig sin guldfisk i en skål. Hon är säkert 20 nu, men i dag tänker jag på henne. Guldfisken fick följa med in i kyrkan efter välsignelsen, minns en av systrarna
Klockan närmar sig elva, och ute på gården samlas allt fler människor och djur. Peter Eklund, Uppsala, som kommit hit med hustru Krystyna och katten Zeusen (den senare i bur) verkar dela Fredrik Heidings syn på djur som besjälade varelser.
– Katten ville själv komma hit för han har hört talas så mycket om kyrkan. Det är första gången han blir välsignad. Och han kanske behöver det.
Annelie Dillmar, Uppsala, hade inte alls planerat att besöka S:t Lars denna lördagsmorgon med sin bijon frisée Algot. Hon jobbade natten till lördagen, men frampå morgonkvisten läste hon i UNT om djurvälsignelsen.
– Jag tyckte det verkade så roligt, så jag tog med mig Algot och åkte hit i stället för att sova.
Så inledde pater Andreas Bergmann ceremonin. Han talade om en tid då människor och vilda djur levde ihop i fred.
– Det var paradiset. Den tiden har vi tappat, och nu har tillvaron blivit mer komplicerad, sa han (och liksom för att illustrera detta gjorde en av de större hundarna samtidigt ett spontant utfall mot den eklundska kattburen).
– Freden mellan djur och människor ska återställas. Vi ska nu välsigna alla djur, fortsatte Andreas Bergmann.
Efter en kort bön vandrade han och Fredrik Heiding runt de församlade som bildade en halvcirkel. Han frågade efter djurens namn, och bestänkte sedan hunder, katter, kaniner och hamstrar oändligt varsamt med vigvatten. Lilla Alice Callahans hamster Torsten var det minsta djuret som välsignades. Yrvaket kröp den nyvälsignade hamstern fram ur sin toarulle och plirade mot oktoberhimlen. Medan patern välsignade Max Slyks vita kanin Bobby avbröts han av ännu ett morrande utfall, denna gång på högerflanken, och till församlingens munterhet utropade han ett:
– Den hunden får en extra välsignelse!
Han avslutade djurvälsignelsen med att läsa en kort bön: ”Gud som skapat djur till vår hjälp, bevara dem i nåd och välsignelse”. En senkommen chihuahua hann precis få sig ett stänk vigvatten innan det var dags att tåga in i kyrkan, dit djuren inte hade tillträde.
Lättad såg den svartvita klosterkatten de församlade troppa av. Den var den enda fyrbenta på plats som inte blev bestänkt av vigvatten, men å andra sidan kan man tänka sig att den dagligen lever i välsignelse i övermått.