Vivi-Ann Grönqvist och Ingrid Ridderstedt har båda varit mycket engagaerade i kyrkans arbete. Deras engagemang har fört dem ut i världen till Svenska kyrkans samarbetskyrkor i Afrika, Asien och Latinamerika.
De har känt varandra i 50 år, och träffades första gången 1959 i samband med en diakonutbildning där Ingrid Ridderstedt var elev och Vivi-Ann Grönqvist lärare. Året efter reste de tillsammans på en ungdomskonferens i Lausanne.
– Och då kom vi nära varandra. Det var vår första stora världskonferens, ett ungdomens förmöte till kyrkornas världsråds möte i New Delhi 1961.
Vid ett föredrag satt Ingrid Ridderstedt och klottrade på ett block. Resultatet var ett kors med en uppåtriktad duva. Hennes skiss blev senare underlag när syster Marianne i Alsike utförde diakonins speciella diakonemblem.
Sedan dess har deras liv löpt parallellt och båda gifte sig samma år, 1974, båda med änkemän.
– Och båda är vi mycket engagerade i kyrkan, deklarerar de.
Vivi-Ann Grönqvist och Ingrid Ridderstedt umgås privat, i den mån deras föreningsengagemang inte lägger hinder i vägen – de är föreningsmänniskor och intensivt upptagna, men de simmar två gånger i veckan på Centralbadet.
– Det är skönt för då passar vi på att prata av oss, säger Ingrid Ridderstedt.
De reser också gärna tillsammans, även om resmålen inte är lika exotiska som yngre dagars tjänsteresor. I stället blir det europeiska storstäder som London eller Venedig, eller som senast Assissi.
Vivi-Ann Grönqvist är född i Mattmar, Jämtland, där hon bodde till fyraårsåldern. Hennes pappa arbetade inom järnvägen, och större delen av barn- och ungdomstiden bodde familjen i Hälsingland: i Röstbo, Skästra, Vallsta, Kilafors, Fredriksfors, platser där järnvägsstationer fanns. Hon utbildade sig till folkskolärare, kallades till ungdomssekreterartjänst i ärkestiftet. Och blev senare studierektor vid Samariterhemmts diakonutbildning. Hon gifte sig vid den tidpunkten, 1974.
– Min man Eric var änkeman, kyrkoherde och prost i Bergsjö, dit jag flyttade, och blev prästfru och mellanstadielärare. Det var en lycklig tid, men den varade bara i fem år, då min Eric plötsligt dog i hjärtinfarkt. Men tiden i Bergsjö gav mig många goda vänner, en stor familj, min mans tre barn som blev mina, och de sju barnbarnen jag fått förmånen att känna.
Efter makens död återvände Vivi-Ann Grönqvist till Uppsala, där hon fick en assistenttjänst på Lutherhjälpen med fokus på insamlingsarbete. Jobbet medförde många resor ut i världen för att ta del av det utvecklingsarbete som de insamlade medlen gick till: Zimbabwe, Indien, Bangladesh, Peru.
– I Bangladesh införde vi mikrolån till kvinnor långt innan det blev ett allmänt begrepp. Kvinnorna arbetade hårt hela dagen och kom sedan till vår skola på kvällen för att lära sig läsa och skriva. Vi samlade en liten pott där den som ville, kunde få låna pengar till verktyg eller till en symaskin, säger Vivi-Ann Grönqvist.
1985 återvände hon till Diakonistiftelsen som direktor. Hon tjänstgjorde där till sin pensionering. Diakonistiftelsen var vid den tidpunkten sammanbunden med Samariterhemmets sjukhus och hon var även vice ordförande i sjukhusdirektionen. Man tog emot många besökare, hade många sociala engagemang och startade Uppsala brottsoffterjour.
När Ingrid Ridderstedt som är född och uppvuxen i Stockholm var färdig diakon 1959 skickades hon till bruksorten Sandviken. Reglerna var sådana att diakoner skickades till den stad eller ort som ansågs ha störst behov av tjänsten.
– Det var stor efterfrågan på diakoner. Kommunerna stod i kö för att få dit en diakon. Under de där åren i Sandviken växte jag. Det var en fruktbärande tid, och jag hade en bra chef, en kyrkoherde som ”ledde slaget”, säger Ingrid Ridderstedt som sedan kallades som ungdomssekreterare i ärkestiftet - samma tjänst som Vivi-Ann Grönqvist hade tio år tidigare.
Efter en rad anställningar inom Svenska kyrkan fick hon anställning vid Svenska kyrkans mission, först som barn- och familjesekreterare, sedan som informationskonsulent och personalsekreterare.
– Det var en stor förmån att få vara med och rekrytera, utbilda och sedan sända ut missionärer, säger Ingrid Ridderstedt som under åren haft mängder med kontakter med missionärer i alla världsdelar. En del blev med tiden hennes personliga vänner. Och precis som när det gäller Vivi-Ann Grönqvist medförde jobbet en hel del tjänsteresor ut till misssionsfälten.
– Jag skulle se till att missionärerna och deras familjer hade det bra, att det funkade med barnens skolgång och annat praktiskt. Det hände mycket hela tiden, folk blev rånade i sina hem, råkade ut för trafikolyckor eller hade andra problem, säger Ingrid Ridderstedt. Hon reste på många av missionärskonferenser över världen.
De båda väninnorna tycker om att koppla av med att baka, laga mat och bjuda vänner.
– Som gammal prästfru ser jag till att ha frysen full med kakor och bullar, säger Vivi-Ann Grönqvist, innan hon reser sig för att gå i väg till sitt syföreningsmöte på Samariterhemmet.
Sedan ska hon förbereda inför Societas Sanctae Birgittaes höstkonvent denna helg. Även Ingrid Ridderstedt har kyrkliga uppdrag som väntar under dagen.